Är det värt det?
Se bara så söt grisen är!! Jag och storsyrran åkte ut till Valbo igår. Jag kunde inte motstå att inte hämta lilla Nöffe. :) Nu ligger han så fint i korgen och kommer inge massa trygghet i mitt lilla hem.
Jag har sovit dåligt de senaste veckorna. Ofta drömmer jag om obehagliga saker som hänt. Jag ser teman som handlar om sjukhus och att bli övergiven. Det finns nog mycket som jag inte bearbetat ”klart”. Andra som får hjälp påverkar mig mer än vad jag vill erkänna.
Jag har ingen balett idag eftersom det är sportlovsvecka. Istället har jag försökt träna på lite olika piruetter här hemma. Det blir i alla fall några då och då medan jag lagar mat, borstar tänderna eller så. Det känns förresten lite bra att träningen är inställd idag. Jag känner mig inte så pigg. Varje fredag tar jag en spruta med cellgifter. Jag bombarderar kroppens celler med gift. Varenda cell måste påverkas. Om mitt liv hade varit en serietidning hade jag bergis förvandlats till en superhjälte vid det här laget.
Ibland undrar jag, om det är värt det? Alla behandlingar. Jag vill tro det. Oftast tänker jag nog inte så mycket på det, utan bara göra det. Jag litar på att läkarna vet vad som är det bästa. Men som nu börjar jag fundera på om det här verkligen hjälper mig. Cellgifterna är till för att jag inte ska behöva opereras oftare än var 12:e månad. Ändå var det något som hände i käkleden knappt tre månader efter senaste operationen. Det har gått fyra veckor och det har fortfarande inte blivit bra. Ortopeden planerar redan för operation i knät igen. Det är bara upp till mig när jag vill skriva upp mig på listan. Men sen tänker jag också på att det kanske hade varit värre om jag inte tagit medicinerna. De försöker åtminstone få det bli bättre nu.
Åh, kloka underbara Camilla <3 Ibland (Läs; ofta) när jag läser dina rader känns det som att meningarna är som tagna ur mitt egna lilla huvud.
Jag har tänkt och tänker ofta "Är det verkligen värt det?" Än har jag inget svar, jag bara lever vidare i en slags mardröm jag aldrig kommer vakna upp ur. Men det tycks vara min lott här i livet. Jag lever på hoppet om att en dag få må bättre.
På tisdag är det dags för min knäoperation och ångesten men också förväntan börjar krypa sig allt närmare. Jag kommer tänka på dig - när jag ligger där redo för att få sova en stund och jag vet att om jag har dig med mig i tankarna - så kommer jag känna mig trygg.
Du är min superhjälte!