Att åka hem från sjukhuset utan hopp

Sedan jag träffade käkläkaren och reumatologen har jag försökt hålla mig sysselsatt för att inte börja fundera för mycket. Ingen läkare kunde egentligen ge mig något bra att hålla fast vid efter att jag lämnade undersökningsrummet, det är så jag ser det i alla fall. Käkläkaren är maktlös. Reumatologen håller med om att det är försent. Jag känner att kriget är förlorat. Läkarna gav bara dåliga besked och jag åkte hem utan hopp. Inte ens en pytteliten ljusglimt fick jag. De bara krossa allt. Säger att det skulle hunnit bli värre om jag inte kämpat så hårt. Men det är ju aldrig tillräckligt! Det drar ju bara ut på förlorandet... Det känns som om jag förväntas slåss så länge jag kan, bara för att hålla matchen igång. Men jag kommer förlora förr eller senare vilket fall. 

Jag har tagit flera och långa promenader de här senaste dagarna. Jag har gått och köpt fönsterputs ena svängen och mjölk i nästa. Jag delade upp köpen bara för att få mål och mening att gå en till promenad senare. Jag behövde fylla dagarna som jag egentligen bara ville skulle försvinna bort. Det funkar liksom inte stanna upp och känna vanmakten. Men jag har gjort andra, kanske mer konstruktiva, saker också.
 
Jag har träffat Krigscoachen. Ååh vad glad jag blev av att träffa på honom, få en kram och att vi hann med att prata en liten stund! Det var så länge sedan vi sågs sist. Han har varit (och är) som en fadersfigur för mig i allt det här under de senaste 10 åren. Man behöver inte vara familj för att vara nära. Jag har tidigare bara drömt om att han skulle följa med mig på sjukhuset vid ett tufft tillfälle. Nu träffades vi helt oväntat, men ändå!
 
Jag har ätit pizzalunch. Det kändes fint att få berätta om allt som varit på sjukhuset, visa röntgenbilderna för någon annan och få blanda allvar med skratt med någon som lyssnar. Det gör så mycket! Det ger känslan av att jag inte är helt ensam i det här, att jag faktiskt har någon ”med” mig.
 
Jag har suttit i vårsolen med en glass i handen. Det kändes skönt att få ett avbrott från allt sjukt. Prata om normala saker med en kompis. Det är ovärderligt.
 
Jag har varit på en gruppträff för unga vuxna. Men det var bara jag ensam som kom den här gången… Fast jag hade egentligen inget emot det. Dels för att de andra i gruppen ändå inte riktigt varit med om det jag varit med om (har de själva sagt) och dels för att jag troligtvis behövde ledarna för mig själv den där gången i alla fall. Det är tufft att prata om det allra svåraste och det kändes därför skönt få göra det själv innan jag eventuellt delar det med de andra vid ett senare tillfälle. Men då menar jag inte att jag ska prata om beskedet i sig, utan mer om det som (inte) hände runtomkring. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Arthrofibrosis, EDS, Krigscoach, Reumatism, hopplöst; • Kommentarer (6)

Kommentarer:

1 Hanna Karlsson:

Vad fint att du träffade en person som du kunde prata med och få en stund tillsammans med.

2 countrypride.blogg.se:

Det gör ont i mig att du tvingas gå igenom denna mardröm som "ska" kallas livet. Vill bara ge dig en stor varm kram <3

Svar: Och jag önskar jag kunde kramas tillbaka och ge en minst lika go kram tillbaka! 💕
Camilla Blomberg

3 Annie :

😰❤

Svar: Kram 🌸🌸🌸
Camilla Blomberg

4 Amanda CL:

Jag öskar jag kunde skriva tröstade ord men det enda jag kan komma på är att livet är jävligt orättvist!!!!
Du är så stark som kämpar <3<3

5 Amanda CL:

och! du är även stark när du känner dig liten och utan hopp! <3<3

Svar: Tack för dina fina ord Amanda. Det betyder väldigt mycket för mig att du ”lyssnar”. Jättekram! 🌸
Camilla Blomberg

6 Anonym:

Har du slutligen fått börja i någon gruppterapi eller liknande? Är det via psykiatrin då? Kram

Svar: Nej det kan jag väl inte säga att det är. Men hittade en grupp med liknande tema som det jag varit med om! Det är ingen terapi eller behandling direkt. Utan den startades upp för att det fanns fler som jag som ville/behövde prata med andra som förstår och det fanns ”trygga vuxna” som styrde ihop något för att utvärdera senare. Så vi är ett litet trevligt gäng där vi för en stund pratar, äter frukt och spelar spel (fast vi pratar om allt det svåra). Men det är ju lite styrt av ledare och så olika teman. Det känns bra i alla fall. 😊
Camilla Blomberg

Kommentera här: