krigszonen.se

Det var grönflagg den dagen. Lugnt för att bada. Mamma och pappa simmade i havet. Jag och lillasyrran stod med vattnet som nådde strax under mina knän (och upp till syrrans lår kanske). Lillasyrran hade både simring och armpuffar på sig. När det kom en liten våg – som var så liten att den knappt kunde kallas våg – stod vi och retade havet för att det var en ”bebis-våg”. När det kom en lite större våg – som stänkte upp små vattendroppar på överkroppen som ännu inte var doppad – kallade vi det för ”jättevåg”. Varje gång en våg kom emot oss hoppade vi tillsammans över. Hand i hand. Vi lekte och skrattade hela tiden.

 

Men sen. Vattnet drogs tillbaka ut mot havet som inför en ny våg. Men sanden under oss följde också med. Marken under fötterna blev ostadig. Jag förstod då att nästa våg kanske skulle bli lite större än ”jättestor”. Eftersom jag inte ville att min lillasyster skulle riskera att få saltvatten i munnen av en våg som skvätte ända upp till ansiktet (och som förmodligen skulle få henne börja gråta) vände jag mig om för att springa högre upp mot stranden med henne.

 

Men någonstans där, mitt i vändningen, såg jag i ögonvrån att det här skulle bli en stor JÄTTEVÅG. Jag lyfte istället upp henne i famnen och började springa upp mot land. Sen blev allt grumligt. Vågen träffade mig. Hårt. I ryggen och i huvudet på samma gång. Jag föll framstupa och tumlade runt under vattnet. Jag hade ingen som helst kontroll. Men jag hann tänkta ganska mycket. Exempelvis: Hur länge klarar en femåring att hålla andan under vatten? Jag visste att jag klarat en minut. I lugnt poolvatten. Men jag var 16 år. Jag övervägde ett ögonblick att försöka lyfta upp lillsyrran ovanför mig i förhoppning om att hon skulle kunna andas. Men jag visste inte hur långt upp det var till ytan. Jag blev rädd för att tappa henne. Vattnet strömmade för kraftigt.

 

Mitt huvud drogs längs med botten. Jag kunde bara hoppas att lillsyrrans huvud var kvar under min haka tätt emot mitt bröst. Om hennes huvud stack upp, då skulle hon säkert ha brutit sin spröda nacke. Att hon kanske fått vatten i lungorna kändes inte längre lika farligt. Det skulle finnas en chans att pumpa upp det, få henne att kräkas, blåsa luft i lungorna igen och få liv i den lilla kroppen. Jag visste hur man gjorde hjärt- och lungräddning. Men en bruten nacke var lika med död.

 

Mitt i allt tumult slets något ifrån mina armar och vattnet drog sig tillbaka. Jag kände hur havet tog med sig lillsyrran. Vad skulle mamma och pappa säga att jag tappade bort henne? Hur hittar man en femåring i ett stort hav innan det är försent? Sen dök en ny tanke upp. Vågen måste varit ännu större ute på djupt vatten där våra föräldrar var. Hade de klarat sig?   

 

Resten fick jag berättat för mig efteråt. Mamma tog sig till stranden. Pappa dök uppjagat i vattnet och kom bara upp till ytan för att hämta luft. Han slog med händerna i vattnet som om han letade efter något. Någon. I vattnet låg lillsyrrans badring. När vattnet dragit undan från strandkanten lyckades jag resa mig upp på vingliga ben. I mina armar var lillsyrran med tunna puffar på armarna. Hostandes, men full i liv. Det var badringen som vågen slet av från syrrans midja och ur min famn! På stranden stod vi tre och viftade med armarna åt pappas håll. Han kunde till sin lättnad sluta leta. Vi var i säkerhet allihop.

Badvakten mötte upp oss på stranden och såg till att vi alla var okej.