Jag borde vara van vid det här, eller?

Jag får ofta höra att jag borde vara van nu. Van med smärtsamma sprutor, van med ångestfyllda operationer, van med att ta tabletter, ja van med allt! Jag borde åtminstone vara det nu. Det är vad jag ofta får höra. Jag vet att det är av all välmening människor säger så till mig. Ibland försöker jag ändå ta striden och säga ”Nej, jag är inte alls van. Jag har bara mycket erfarenhet!” Det är skillnad.
 
Jag ogillar bara att få höra att jag ”borde” känna på ett visst sätt. Precis som att om jag inte kände så, då är jag sämst som inte lyckats få allt det här med sprutor, operationer och mediciner till något jag vant mig vid. Men jag borde faktiskt inget alls! Jag vet inte om någon kan vänja sig vid den här smärtan. Det är så mycket mer än exempelvis själva ingreppen i sig. Det är allt runt om det också. Ingen ska behöva vänja sig vid det i alla fall, tycker jag.
 
Men det slog mig idag att det kanske är DE som än vana med allt det här nu. De som säger att jag borde vara van. DE är vana vid att JAG tar sprutor, opereras, mediciner och allt det där som hör till som sjuk. Jag ska kanske egentligen kontra med att de borde vara vana! Jag undrar hur det skulle kännas?
 
• Kategori: KampenTaggar: EDS, Reumatism, känslor, medicin, operation, sprutor; • Kommentarer (2)

Kommentarer:

1 Lina - en förvirrad filmnörd:

Gu så dumt att säga så. Man accepterar att man är sjuk men van blir man aldrig, alla "symtom" ändrar ju sig hela tiden dessutom. Jag har visserligen bara en svår diabetes att brottas med som nästan har kostar mig livet varje dag i 32-33 år. Men inte inte fan är jag van vid att plötsligt vakna upp halvdöd på soffan/sängen/golvet utan förmåga att kunna röra mig eller prata och det kommer jag aldrig vänja mig vid även att jag är "van" vid att det händer... om du förstår vad jag menar =)

Svar: Hej Lina! Jag förstår ändå att de allra flesta säger så av välmening. De hittar kanske inget annat att säga. Men det är just "borde" jag stör mig på, för det känns som ett skuldbeläggande.. Jag känner igen mycket i det du skriver om att symtomen även kan ändra sig. Det gör ju att acceptera sjukdomen blir en ständig kamp på något sätt, att det finns nya symtom att acceptera.
Tack för att du dela med dig av dina tankar, Lina. Kram! :)
Camilla Blomberg

2 Alexandra:

Åh vad dumt sagt... och jag håller med dig, det är säkert så att det är DE som är vana. Medans det för dig säkert många gånger känns jobbigare och jobbigare att aldrig bli fri från det :( Skickar massa kramar

Svar: Precis Alexandra! Det blir på ett sätt jobbigare och jobbigare för varje gång. Det är inte självklart att det känns lättare. Stor kram! 🌸
Camilla Blomberg

Kommentera här: