Jag går sönder
Det känns så konstigt. Det började som en helt vanlig dag egentligen. De hade ringt upp från käkkirurgin igår och jag skulle få komma in till sjukhuset i Gävle som idag. Inget konstigt i det. Jag har varit där många gånger nu. Jag har hört vad de har att säga så många gånger att jag tappat räkningen. Ändå var jag inte beredd när orden kom. Det träffar mig lika hårt. Varje gång.
”Jag är maktlös” sa läkaren handfallet. Det finns inga alternativ kvar nu. Sköterskan sa inte ett ord och lämnade rummet. Läkaren berättade om allt vi försökt med. Bettskenor, kortisoninjektioner, mediciner, operationer, spolningar m.m. När det inte fungerat har de börjat om från början med bettskenor, mediciner, kortisoninjektioner, operationer, spolningar m.m. Om och om och om igen. De har provat allt. Flera gånger. Inget har hjälpt.
Solen sken ute och det KAN INTE vara nu jag får dåliga besked, tänkte jag. Jag var så jävla naiv och dum.
Käkläkaren visade mig röntgenbilderna från 2010 och fram till idag.
”Är det så där det ska se ut?” frågade jag (bild A) fast jag på samma gång var rädd att då höra svaret. Men jag mådde illa av att hålla inne på det.
”Nej, det där är din bästa bild, men käkleden var trasig redan här (2010)”. Läkaren visade sedan hur det ser ut idag (B). Det behövs ingen djupare medicinsk kunskap för att förstå att det här är illa. Men som vanligt försökte jag på riktigt hålla mig från att börja skratta. Det var bara för sjukt för att vara sant.
Mina käkleder är platta istället för runda. Det är hackigt och trasigt. Själva höljet ovanför (det jag ringat in) käkleden har fått påbyggnad av skelett. Käkleden har också gått sönder så mycket att jag fått en grop i den (C). Allt det här gör att käklederna kilar fast och gör leden sned. Det gör att när jag pratar eller äter så kan käkleden haka fast. Formen på lederna gör att jag inte heller kan gapa upp mer än hälften så mycket som normalt (ca 20 mm istället för ca 40 mm). Det här gör ont. Både höger och vänster käkled. Varje dag.
Det är ingen ny information för mig att käklederna är trasiga. Men läkarna och kirurgerna har hela tiden FÖRSÖKT med nästa metod. Om och om igen. Så länge man försöker finns det hopp liksom. Men det som var nytt för mig att höra idag var att läkarna inte ser någon vinst i att försöka längre. Mina käkleder är förlorade. Det är så det känns nu. Läkarna kan inte stoppa försämringen. Läkarna kan inte göra mig bättre. Jag går sönder.
Nästa steg hade varit käkledsprotes. Men det är inget alternativ idag. Mina mjukdelar, det som sitter runt skelettet, skulle bara växa samman. Att byta ut själva leden förändrar egentligen ingenting. Jag skulle förstås kunna få prata med kirurgen vad en protesoperation skulle innebära. Men till vilken nytta? Det kan ändå inte hjälpa mig.
”Jag förstår att du är less på det här. Jag förstår att du har ont. Jag förstår att du vill ha hjälp att bli bättre. Men jag kan inte. Vi har provat allt och flera gånger”, får jag höra av läkarna.
En helt vanlig dag blev plötsligt att kännas så konstig. Allt täcks av ett overklighetsfilter.
En helt vanlig dag blev plötsligt att kännas så konstig. Allt täcks av ett overklighetsfilter.
Fina du! som jag önskar att jag kunde göra någonting. Ge dig en stor kram, vad som helst <3.