krigszonen.se

Ibland känns det som mitt knä lever på en skör tråd. Ibland går det bevisligen bra att spela tennis och dansa balett. Men sen, en annan gång, då kan en tur på cykeln (som ska vara sååå skonsamt) vara förödande.  

 

Jag har cyklat till stranden vid två tillfällen i veckan och tagit någon längre kvällspromenad. Det har gått bra. Jag har visserligen fått återhämta mig en dag efteråt. Men det får jag räkna med. Så brukar det vara. Senast igår spelade jag lite fotboll på skoj på stranden och det gick hur fint som helst.

 

Tills kvällen kom.

 

Jag skulle sätta mig på huk, men det gick inte. Det gjorde jätteont i mitt vänstra knä (det med artrosfibros). Knä kändes lite lätt svullet och det kändes som det låg något i vägen. En låsning. Jag kände på mig att, om det släpper, då skulle det vara med en ljudlig men dov ”donk”. Men det ville inte lossna. Efter kanske fem nya försök att sätta mig på huk – alla gånger lika smärtsamma – så slutade knät låsa sig. Men det var inte för att knät knakade och ”hoppade rätt”, utan jag tror mer på att knä ljudlöst lyckades åka i ”rätt bana” igen när jag böjde benet. (Läkaren skapade ju en ny bana, den som knäskålen rör sig i, under en av alla mina knäoperationer.) Det är så himla svårt att beskriva. I huvudet ser jag framför mig en triangel (bara en mental bild jag fick) som ligger snett under knäskålen och ställer till problem. Men idag har jag i alla fall inte känt av den här typen av ”låsning”.

 

Jag har dock haft andra låsningar i samma knä i flera månader, till och från. Den senaste tiden (två månader?) allt oftare. De låsningarna sitter snett nedanför knä och själva storleken på låsningen upplevs som mindre (min mentala bild är en liten cirkel) men smärtan är nästan lika illa som ”triangellåsningen”. Men den här ”cirkellåsning” brukar i alla fall lossna snabbt. Tyvärr är det åt andra hållet också. Att knä snabbt låser sig och kan ibland framkallas.  

 

Idag haltade jag till och med lite på vänstra benet. Jag ville ogärna sträcka ut det ordentligt och det kändes ”konstigt” i knä i brist på bättre ord. I och med min långa historia med det här knäet, så kändes det väldigt nedslående. Jag får snabbt flashbacks ifrån allt det jag gick igenom för bara några år sedan. Mina urusla odds att lära mig gå. Det går inte undvika. Det blir som en post traumatisk stress. Jag blir ”triggad” av det här och tänker på allt som hände då. Allt det spelas upp igen i mitt huvud. Jag vet att jag skrev mycket om knä när jag var mitt upp i det, men det går inte få ner ens en bråkdel av det som egentligen hände. Men framförallt vad jag kände. Det var också så mycket runtomkring som påverkade men som jag inte berättat. 

 

Just nu går mina tankar så här. Kommer jag förlora funktionen i benet denna gång? Hur länge till kommer jag kunna gå? Har bäst-före-datumet på knä ”gått ut” nu? Höll knä hit men inte längre? Kommer min kropp verkligen klara av ännu en ny operation? Det är inga fantasifrågor. Det är fullt befogade frågor att ställa sig numera…

Hur det än är vill jag inte "inte göra något" och inbilla mig att benen håller längre för det. Det är inga garantier. Jag vill använda benen fullt ut (hyfsat förnuftigt förstås) så länge jag kan.