Jag fortsätter överleva

Jag har många gånger, under det här året som gått, känt att jag behövt Dig. Jag har önskat att Du funnits där för att få dela både bra och mindre bra upplevelser. På något sätt har jag ändå tagit mig igenom det som varit. Tiden bara fortsätter gå liksom, oavsett.
 
Vad jag än tvingats möta så har jag ju faktiskt klarat mig utan Dig. Fast jag inte trodde att det var möjligt. Eller jo, jag visste att det gick. Men jag ville inte klara mig. Eller jag var kanske mest rädd för att inte vilja klara det? Jag vet inte. Min kalender skulle ta slut i maj månad förra året. Jag hade inga planer efter det. Eller som jag såg det: inget liv. Jag kände bara ett så oerhört starkt behov av att ha Dig kvar. Jag ville ha din trygghet som Du gav mig.
 
Det har nu gått över ett år sedan Du försvann. Jag har fortsatt överleva. Men det är med tyngd jag skriver det ska ni veta. Jag har fått kämpa hårt. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att om jag vore en ballong och ett enda andetag till, då kommer mitt liv äntligen explodera. Mycket hade inte behövt vara så tufft om jag haft Dig att prata med. Men jag skriver till Dig ofta. En dag hoppas jag att Du får ta del av mina texter också.
 
• Kategori: KampenTaggar: EDS, Reumatism, saknad, skriva, överleva; • Kommentarer (2)

Kommentarer:

1 Anonym:

åh så härlit

Svar: Kramkram 🌸
Camilla Blomberg

2 Anonym:

Det är en prestation! En sekund, minut, timme, dag i taget. Med tiden blir smärtan mindre.....även om man vill eller inte.
Stor kram
Eva

Svar: Det där sistnämnda, även om man vill eller inte, känner jag igen väldigt starkt. Ibland liksom VILL jag det ska göra ont. För då känns det mer ”nära” och som att det ändå är något som finns kvar av personen. På något plan. Det finns någon längre psykologisk förklaring på det fenomenet jag inte kan utveckla här.
Jättekramar Eva och jag blir lika varm i hjärtat av att se ditt namn och de kloka ord du ger mig. 😊
Camilla Blomberg

Kommentera här: