Med snickarbyxorna på
Jag kände mig som en riktig ”fixar-Camilla” igår! Jag åkte till mor och far för att måla (lasera) mina golvplankor till min balkong. Iklädd mammas och pappas 5 nummer förstora mekakläder kändes det ganska kul att skita ner sig. Speciellt när lillsyrran höll mig sällskap genom att göra läxor och dansa till olika låtar på radion.
Jag har saknat det här. Själva fixandet och att bli smutsig upp till öronen och en och annan sticka i fingret. Det påminner om alla lådbil- och kojbyggen jag hade som liten. En gång drömde jag om att bli målare som morfar. Senare, efter att jag snickrat ihop en altan till min husvagns-lekstuga, ville jag bli snickare. Men ganska snart fick jag inse, i takt med kroppens alla påhitt och operationer, att jag inte skulle ha en chans inom yrket. Men det behöver ju inte hindra mig från att fixa på hobbynivå. :)
Förresten, idag har min läkare gått igenom en del av undersökningarna jag gjort. Från och med nu kan jag alltså förvänta mig få lite besked i utredningen (om varför jag svimmar) hoppas jag.