På öppet vatten
Jag tror att jag måste skriva det här för att kunna lägga fokus och göra något annat. Det brukar fungera så för mig. Så nu skriver jag, och så får ni lyssna så långt det är möjligt.
Det känns nästan knäppt hur en sak kan trigga igång ett minne och en känsla så starkt. Jag har ett foto på ett köksbord. Det är tomt runt om bordet och ingen sitter på stolorna. Ändå vill jag inte visa bilden här, för jag vill inte att någon ska kunna känna igen sig. Jag är inte rädd för de som skulle känna igen det. De vet ju redan. Utan jag är snarare rädd för de som inte känner igen det och bara är nyfikna och vill ta reda på vart bordet står. Därför lämnar jag det osagt. Det var ändå bara ett helt vanligt köksbord i trä. Men det var kanske just därför det blev så viktigt för mig. Inte bordet specifikt, men för stunden som var när vi satt runt det. Det var precis så "vanligt" som det borde varit, men som jag inte varit van vid.
Vi satt runt bordet och rita, visade bilder, fikade och bara prata. Jag minns att jag ville stanna tiden. Jag var borta, men jag kände mig hemma. För en stund låtsades jag också det. Som att oavsett vad som händer, så skulle jag ha er och att den här stunden skulle ingen kunna ta ifrån mig. Just där och då var jag inte rädd. Bordet blev som min ö av trygghet. Så länge jag satt där kunde ingen eller inget göra mig illa. Jag växte och blev starkare.
Sen kom den iskalla känslan som får magen att vilja vända sig ut och in. Du reste dig upp och berättade att vi inte skulle sitta samlade igen. Inte allihop. Inte vid det här bordet. Det här var ett avsked. Den inre bild av säkerhet jag precis byggt upp, raserades i samma stund du reste dig upp. Jag kände mig snabbt liten och övergiven. Jag, och alla oss, skulle bli tvungna att lämna den trygga ön. En efter en förväntades vi ställa oss upp och lämna bordet. Jag satt kvar längst. Jag ville hålla fast i stunden runt bordet lite till. Jag visste inte ens om jag skulle kunna ställa mig upp. Någonsin. Men på något vis reste jag mig upp, höll andan och gick ut genom dörren. I ett enda andetag var det över. Men egentligen hade det bara börjat. Beskedet hade satt marken i gungning för mig. Jag var ute på öppet vatten igen.