Rätt finger attackeras
Bedömningen gjordes att spruta kortison i fingret. Jag har aldrig tidigare fått injektion i fingret. Men jag sa det var okej att köra på. Hur hemskt kan det vara? Och det gjorde faktiskt inte ont! Ett blodprov i armvecket gör mer "ont". Det är förstås lite bedövning i själva medicinen. Men sticket in gick jättefint trots att läkaren vinklade runt nålen. Precis när det började spänna i fingret, eftersom medicinen fyller upp i en redan inflammerad led, drogs nålen ut. Jag fick ett plåster och sen var det över. Det kan inte tagit mer än några minuter.
Jag fick order efteråt om att inte blöta ner fingret/handen eller anstränga den på ett dygn. Jag avvaktade därför med att skriva lägesrapporten till idag. Fingret gör ONT idag. Kan inte böja eller använda det alls. Men det borde bli bättre om någon dag till.
De andra lederna (handled, knän och fotled) som ömmade valde läkaren att i dagsläget inte behandla. Det kan göra mer skada än nytta om det är "torrt" i lederna. Så jag får ha ont utan att göra något åt det.
Vi gick igenom blodproverna också. Det var några rödmarkerade men det mesta var klart bättre än sist jag lämna prover (jo tack, låg ju först dödssjuk i septisk artrit och veckorna senare svimma jag tre gånger).
Jag fick höra att jag var tapper och har koll på läget med flera operationer, sjukhusbesök, mediciner och allt som hör till omkring. Det är fint att få ett erkännande för min insats. Jag har en fantastisk läkare på det sättet. Men jag sa som det var. Det är inte sjukdomen i sig som är tuffast. Jag berätta ärligt om ensamheten jag skrev och berätta om i förra inlägget. Jag har aldrig tidigare talat om det så tydligt förut. Jag fick höra något i stil med "vi här gör vad vi kan rent medicinskt för att hjälpa och lindra". Så är det ju. Men jag blev ändå besviken. Jag vet inte, men jag hade nog förväntat mig något annat. Kanske en slags bekräftelse på att "jag hör dig". Nu kändes det snarare som att det viftades bort med något uttjatat slagord som inte ens hade med saken att göra.
Kontentan med läkarbesöket är att jag har två val (men som uppenbart bara är ett). Att fortsätta med sprutorna Simponi och Metotrexat eller ge upp behandlingen. Medicinerna hjälper inte hela vägen men är det bästa jag kan få. Om jag inte fullföljer behandlingen kommer jag med ganska stor säkerhet bli sämre. Att bli sämre innebär att jag i tid och otid får åka in för fler kortisoninjektioner och lederna förstörs.
Den direkta känslan efter läkarbesöket var ilska och besvikelse. Jag vet inte vad jag hade hoppats på egentligen. Men jag kände mig less på sjukhusbesök. Less på att inte få höra några nyheter om större framsteg. Less på att det är så här det ser ut och kommer fortstätta göra på obestämd tid. Less på att inte bli sedd och hörd - hela mig alltså. Men mest av allt är jag nog less på att vara sjuk, trött och ha ont. Så ja, sjukdomen valde rätt finger att attackera. FUCK reumatism!
Fuck it, inte ok. Kan väldigt lite om sjukdomen men någon hjälp borde väl finnas??