Inte lika viktigt
Det här är överspelat nu. Men jag behöver skriva det här nu om hur det var för mig. Jag åkte till skolan dagen efter min senaste dubbelsidiga käkledsoperation. Skenet bedrog dock. Jag var inte alls pigg och smärtfri. Jag borde inte varit i skolan. Men ni förstår inte. Jag hade precis varit med om en för mig stor grej. Det är naturligt att jag vill omge mig med människor jag kunde känna mig frisk med. Jag ville inte sitta ensam hemma och ha ont. Jag kände att det var viktigt för mig att vara bland andra. Det enda alternativet kände jag var att ta mig till skolan. Men det känns naturligtvis jättejobbigt att inse att jag är den enda som egentligen tycker att det är så jättejätteviktigt. Att jag gör så mycket för det där lilla. Ingen annan skulle göra så mycket. Andra stannar hemma för betydligt mindre saker. Jag menar inte att mitt sätt är bättre. Bara annorlunda.
Det här handlar inte om att jag vill att andra ska försöka mer eller ska tycka det är lika viktigt (okej, en del av mig vill nog det). Utan det handlar om att jag behöver bli medveten om mina egna känslor kring det här. Jag har förut åkt hem från sjukhuset för tidigt (den gången fick jag åka tillbaka via akuten sen) för att träffa en för mig viktig person. Det är inget eftersträvansvärt precis… Det jag försöker säga är hur stark den här känslan är för mig. En känsla av att jag verkligen vill ha trygghet och tar till alla medel och sätt jag kan för att få det ”lilla”. För mig är det mycket. Det har blivit så.
Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Den där gången hade jag väldigt lite tid (2 dagar) att förbereda mig både praktiskt och mentalt. Det är lätt att överlevnadsinstinkten sätter in. Ingen vill vara ensam när en går igenom något så här tufft. Det är bara så. Jag gjorde i alla fall tre bra saker den här gången:
- Jag stod på mig om sjuktaxi och fick det beviljat efter operation.
- Jag var ärlig och sa att jag inte är van, men att jag har mycket erfarenhet och visst tycker det här är tufft!
- Jag tillät mig återhämta mig i egen takt på sjukhuset (!) innan jag åkte hem.
Det är kanske små segrar. Men de räknas.
Jag hann tyvärr inte meddela så många inför den där operationen. Nu får jag därför frågan ”inget som händer inom 48 h?” lite som för att visa att de minsann bryr sig. Vill räknas med. Vill gottgöra tidigare brister. Eller egentligen kanske bara peka på att de lämnades utanför. Inte vet jag. Jag är inte dum. Inte ni heller. Självklart hade jag hunnit meddela om operation, om jag verkligen ville. Men jag ville inte. Så är det. Vissa ville jag förstås säga något till, men jag kunde inte eller vågade inte.
Jag tycker att jag känner igen lite av det beteendet som du beskriver. Jag har gjort liknande saker, som att gå till jobbet fast jag inte borde eller den gången jag släpade mig till en fest fastän jag varit magsjuk hela dagen. Varför frågar jag mig nu. För att vara duktig? För att få lov att känna mig som alla andra? För att de andras sällskap var så viktigt för mig? För att inte missa något? Lite av allt det, tror jag.
Även om mina omständigheter inte kunde liknas vid dina, så tror jag ändå att själva känslorna var ungefär desamma. Så jag tror att jag förstår lite av vad som driver dig. Vi är helt säker inte ensamma, men alla vill nog inte erkänna sin ensamhet och utsatthet, kanske inte ens för sig själva, för det kräver mod, mycket mod.
Det var inga små segrar du räknade upp, det blir säkert fler nästa gång
Jag hoppas dock att nästa gång kan inträffa utan att du behöver genomgå en stor operation. Jag håller tummarna för dig.
Många varma kramar till dig
Eva