Minns du mig?

Bästa tidsfördrivet på sjukhuset. 
 
Om vi sågs idag, skulle du känna igen mig? Eller skulle du kanske bara tycka att mitt ansikte var bekant och börja fundera över vart du kan ha träffat mig tidigare? Skulle du komma ihåg vad jag heter? Om du inte kunde placera vart du sett mig, skulle du fortsätta fundera på det eller skulle du ”släppa det” och inte bry dig? Eller är jag helt borta för dig och du skulle inte ens titta en extra gång om det var mig du precis mött?
 
Låt det vara obesvarat. Då har jag i alla fall inte fått ett nej. Jag vill tro att du kommer ihåg mig. Jag behöver få leva på den tanken att jag finns kvar i ditt minne. Det känns viktigt därför att du var viktig för mig.
 
Men efter hur lång tid tar det innan en glömmer bort exempelvis en elevs ansikte? Eller en patients? En lärare som ser en elev nästan åtta timmar varje dag under tre års tid glömmer så småningom. För det finns väl ingen som kommer ihåg alla de mött? De träffar ju sååå många under sin yrkesverksamma tid. Men efter hur lång tid bleknar minnet? En som jobbar på sjukhuset och ser patienten en timme en gång i månaden under tre år borde glömma snabbare, eller? Finns det inte vissa personer som stannar kvar i minnet lite extra? Oavsett hur ofta en träffats? För jag tror det handlar mer om vilka känslor som väckts hos varandra. Ju starkare känslor, desto starkare minnen. Jag vill tro att jag berörde något inom dig, precis som du berörde mig och att vi därför alltid kommer minnas varandra. 
 

Kommentarer:

1 Anonym:

En sak som jag reagerar på är att du väldigt ofta pratar om personer i ditt förflutna och att du hänger upp dig på att de går vidare och glömmer dig. Hallå! Du verkar vara en jätteintressant och trevlig person, vad hindrar dig från att fylla livet med nya personer som får bli betydelsefulla? Det känns nästan som att du präntat in i ditt medvetande att du inte är värd att ha normala relationer till folk. Du kan inte vara det där osäkra barnet resten av livet, det är dags att gå vidare ❤️

Egentligen var det inte alls det jag kom in för att säga. Det bara slog mig att du borde skriva en bok eller ett gäng. Pluggade inte du kriminologi? Det måste ju vara den perfekta grunden för att skriva några schyssta kriminalromaner. Jag skulle lätt läsa dom! 😍

Svar: Oh, ja du har så rätt! Jag har nog ”fastnat” i tanken på de som var/är betydelsefulla. Några har försvunnit på riktigt. Andra träffar jag eller hörs av med då och då. Men det är en ständig närvarande rädsla när de också ska försvinna. Jag kan vara rädd för att släppa nya inpå eftersom jag har erfarenhet av att viktiga personer försvinner. Jag vet inte. För samtidigt har jag blivit en mästare på att hitta nya viktiga personer. Men jag har kanske omedvetet letat och hittat på fel ställen. Eller snarare, jag har hittat på de ställen som för mig blivit naturligt att leta på. När jag var liten var det en livsnödvändig strategi och nu måste jag våga "släppa” den. Våga lita på att jag fixar det. Jag behöver inte strategin längre. Men det är djupt rotat och jag jobbar på det! Sen behöver jag också modet att lita på att det faktiskt finns människor som vill umgås med mig. Som är beredd att ge villkorslös kärleksfull vänlighet. Jag är inte där ännu, men jag är på väg. Som sagt, jag jobbar på det!
Wow, tack för att du tror på mig så mycket! Jag har varit sugen på att påbörja ett projekt att skriva en bok. Men tills vidare är ju bloggen som en öppen bok. :)
Camilla Blomberg

2 Emma:

Det har hänt att jag träffat på gamla lärare från typ lågstadiet som kommit ihåg mig sådär 20 år senare! Jag förstår inte hur, för som du skriver måste de ju ha otroligt många elever, men tydligen går det! Sen kanske inte alla kommer ihåg, men chansen finns i alla fall. Kram till dig!

Svar: Åh så fint! 😊 Min förskolelärare kom och krama om mig på studentdagen. Det kändes otroligt fint! Så många år som gått sedan sist. Och så mycket jag vuxit och hunnit förändrat. Jag bytte dessutom dagis typ varje år pga. flytt. Så en del kommer ihåg en och det är fantastiskt. ❤️ Jättekramar till dig Emma!
Camilla Blomberg

Kommentera här: