Jag får inte ihop det
Från och med nu, och för resten av mitt liv, kommer Du aldrig mera vara där. Jag hade inte väntat mig det här nu. Det kom så plötsligt. Jag hade inte en chans att hålla garden uppe. Orden om att du var borta bara strömmade ut lika lätt som om någon talat om vad det var för väder ute. Men det var fruktansvärt svårt för mig. Golvet såg ut att gunga under mina fötter.
Tanken slog mig att du säkert varit borta i flera månader. Men inte förrän nu, kvart över åtta en vanlig måndagsmorgon, fick jag reda på det. Jag hade aldrig fått veta om jag inte frågat. Det känns inte rätt. Jag önskar att jag visste att det närmade sig slutet för en chans att förbereda mig. Hur en nu gör det...
Jag önskar att jag för länge sedan hade tagit modet till att våga berätta för dig hur det varit och sett ut för mig. Jag vet egentligen inte varför, jag har inte tänkt så långt som att du skulle gjort något med den informationen. Men du var en trygg person som skulle lyssnat. Att bli hörd och tagen på allvar hade varit tillräckligt.
Innan du försvann hade jag önskat få tacka dig för att du varit så snäll. Jag hade kramat om dig om du låtit mig. Jag vill att du ska veta hur mycket du betydde för mig. Du blev alltid glad när du såg mig. Jag blev glad av att se dig också. Ibland gav du mig små uppmuntrande presenter när jag varit duktig och fått smärtsamma nålar i mig. Du tog fram varma filtar när jag frös och såg till att jag hade någon att hålla i handen när det kändes läskigt. Du kunde till och med följa med mig ut, arm i arm, efter ett tuffare ingrepp för att se till att jag kom hem ordentligt. Du kallade mig ofta för fina saker som ”hjärtat”. Du var den första som sagt mjuka ord till mig. Och den sista.
Nu när du är borta vet jag inte vad jag ska göra. Du var den enda som var så där fantastiskt snäll som jag hade kvar. Som gjorde livet mindre tufft. Du var den sista. Jag kommer vara sjuk hela livet. Men du kommer aldrig mer vara där. Jag ska vara tacksam för att du fanns där under de här tio åren, om inte mer. Men, jag ville ha dig kvar!
Tanken på att du försvann ut ur mitt liv fick mig att inte kunna andas. Andan förblev inburad i bröstkorgen. Omöjlig att pusta ut. Jag kunde lika lite släppa taget om andningen som om dig. Spänningen i kroppen växte sig starkare för varje inandning. Hela bröstet var på bristningsgränsen att explodera ut till ett svampmoln av snor och tårar.
Jag kanske möter dig på stan någon dag. Men jag har gjort det kanske två, max tre gånger, under de här tio åren. Så… Men bara för att jag skulle se dig igen betyder inte det att det är läge att gå fram och säga något. Jag vet inte ens om jag skulle klara av det. …men jag hoppas det… Jag vill krama om dig och säga tack.
Jag tyckte om dig så innerligt. På sjukhuset var du min enda ”mamma” jag hade kvar. Det spelar ingen roll att reglerna ska hindra mig från att känna det jag känner. För mig var du det. Jag saknar dig. Jag behöver dig.
Hur kan någon bry sig så genuint mycket och vara så snäll, men samtidigt bara försvinna? Jag känner mig övergiven. Hur gör man det begripligt? Jag får inte ihop det.
Förstår precis hur du känner... Så svårt när en person blir så viktig för en och den rent konkret "bara gör sitt jobb" (även om dessa personer gör mer rent känslomässigt) och liksom bara kan försvinna så där när de byter jobb. Men jag tror ändå att vi betyder mycket för dem också, att vi har en plats hos dem även när de är borta, för varför skulle de annars bry sig så mycket? Jag är säker på att hen tänker på dig ibland också. På något sätt får man försöka acceptera att det är så det är, men även tillåta sig att känna saknad och komma ihåg att det är okej. Stot kram!