Jag överlevde

Det har gått precis ett år sedan jag var inlagd på sjukhuset för behandling av septisk artrit i käklederna. Jag svimmade två gånger liggandes i en sjukhussäng för att kroppen (så här i efterhand, med tanke på den pacemaker jag nu har, så var det nog hjärtat som slog för långsamt och tillslut pausa) inte längre orkade. Jag hade sköterskor som vakade över mig när jag kräktes av antibiotikan eftersom jag inte kunde gapa och fick sila ut innehållet mellan tänderna för att inte kvävas. Min största rädsla där och då var att behöva genomgå en ny operation. Jag tänkte att det skulle jag aldrig överleva. Men det var bara en känsla jag hade.

Min känsla visa sig dock vara nära sanningen. Vid en sådan här aggresiv infektion kan käklederna riskera att gå helt sönder. Men jag fick också veta att dödligheten är hög och eftersom mina leder var skadade från början och jag tar cellgifter som sänker immunförsvaret, var risken nästan dubbel. Jag blev inte ledsen. Jag försökte bara hålla ut. Men nissen som talade om det här för mig grät och snörvla. 

Jag överlevde. Såklart, annars hade jag inte suttit här idag och skrivit det här inlägget. Jag fick snabb vård så snart nissarna såg att jag hade feber som ett tecken på infektion. Jag blev väl omhändertagen. Jag borde kanske känna tacksamhet och allt det där. Men jag är mest arg. Arg över att jag skulle behöva må såå dåligt innan det togs på allvar eftersom "du har opererat dig flera gånger förut och vet om att det gör ont efteråt". Arg över att Du ville följa med och spela orolig, men det var aldrig för min skull. Om en tänker på allvaret, hur på-riktigt det här var, så är det helt jävla sjukt! 

Flera har svårt att förstå det här. Men för mig kunde det inte bli mer självklart. Mitt i alltet så valde jag bort dig. Men jag valde aldrig ensamheten. Jag var tvungen att välja mig, mitt mående och mitt liv. 

Tiden inlagd på sjukhuset, när det var som värst, har flutit ihop i mitt minne. Det är svårt att få en logisk följd på det som hände från de första telefonsamtalen, akutbesöken och till att jag kom hem från sjukhuset några dagar senare igen. Det enda sättet att hänga upp tiden på, är exempelvis hur många gånger jag blev stucken med nål (14 ggr), infektionsvärden, provtagningar och antalet droppåsar. Det blir som ett sätt att ta kontroll över en situation där allt annat är kaos.

Jag vet inte vad jag försöker förklara och komma fram till. Jag ville mest bara berätta. För åtminstone någon. Det var flera läskiga och tuffa dagar. Dagar som bara är borta nu. Det är dagar i mitt liv jag aldrig får tillbaka.


• Kategori: KampenTaggar: antibiotika, cellgifter, dödlighet, infektion, käkleder, operation, reumatism, septisk artrit; • Kommentarer (1)

Kommentarer:

1 Elisabeth:

Jag (och många med mig) är här. Jag läser, jag begrundar och försöker förstå. Jag hoppas du kan känna att det finns mottagare till det du skriver. En fråga som jag ställer mig; Vad gör du med ilskan? Kan den hjälpa dig, eller stjälper den dig? Eller kanske både och..
En stor kram inifrån hjärtat/Elisabeth

Svar: Att skriva här på bloggen blir ibland nästan lite av en envägskommunikation. Det är svårt att bolla saker på samma sätt som vid ett riktigt samtal eller om en skriver live till varandra. Men det är bra att bli påmind om det då och då. Det är riktiga människor där ute som läser och hör av sig och det är jättefint att se. <3 Ilskan är i många fall drivkraft. Det är vad jag får höra i alla fall. Den är kraftfull. Men samtidigt blir det tröttsamt i längden.
Jättekramar!
Camilla Blomberg

Kommentera här: