I verkliga livet

När jag starta bloggen för flera år sedan bestämde jag mig att försöka vara så öppen och ärlig som jag kan. I verkligheten ser jag ut så här. Livet med kronisk sjukdom är inte glamoröst på något vis, ifall någon nu trodde det. Käkleden gör ont. Jag försöker hålla mig varm. Jag ser ut som en märklig unicorn-varelse för att jag försökt snurra fast pannbandet och dragit på luvan för att värmedynan ska sitta på plats. Det fungerar sådär.
 
Jag är ganska säker på vad som triggade det här smärtgenombrottet. Jag har varit till den vanliga tandläkaren (jag fick ”ståltråden” som man får efter man haft tandställning fastlimmad på nytt). Tandläkaren bökade i min mun i en halvtimme. Den där varningstexten i journalen om att ta det varsamt på grund av mina trasiga käkleder måste ha missats i akutflödet. Det hjälpte inte att jag försökte säga till. Efter besöket har det känts värre och värre.
 
Lutar jag huvudet bakåt så kan jag bita ihop som vanligt. Men sitter jag upprätt pressas käken fram och jag får ett lätt underbett (bara framtänderna nuddar varandra). Jag vet inte om det beror på att tändernas placering ändrats någon millimeter i och med "ståltråden", eller att käken ”glidit ur” eller om det är inflammation i sidan och allt blir snett… Spelar egentligen ingen roll just nu känner jag. Det gör ont. Och jag känner för att gnälla. Gnäll, gnäll, gnäll. Aj! Det var bara det jag ville säga.
 

Kommentarer:

1 Anonym:

Hade tänkt erbjuda en chattruta där du kunde få gnälla av dig lite. Men med tanke på förra inlägget där du behövde distans för att få plats att tänka och känna så är det bäst att visa att jag har tålamod så jag låter bli.

Svar: Erbjuda kan man ju alltid göra. Sen är det upp till mig om jag tar emot det eller inte. Du behöver ju inte fatta det beslutet åt mig. Det är mitt ansvar.
Camilla Blomberg

2 Anonym:

Ja det är ditt ansvar. Men samtidigt lite upp till den som kommenterar. Så nu valde jag den tolkningen efter ditt förra inlägg som kom efter en dryg vecka utan inlägg av den anledningen.

Svar: Tror jag förstår hur du menar. Dock kanske min distans för reflektion redan har varit eftersom jag återkom nu. Äh, du gör precis som du vill.
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Jag tolkar det i alla fall som att du haft distans och behöver fortsatt distans. Tror inte jag är ensam om den tolkningen heller. Ditt kanske i svaret ovan kan bidra också.

Svar: Skrev kanske för att det beror på vem som sträcker ut handen. Jag vänder mig inte till vem som helst.
Camilla Blomberg

4 Elisabeth:

Klart du måste få GNÄLLA! Som du beskriver situationen kan det inte vara kul alls. Hoppas bara att det hjälper lite. Mitt i eländet måste jag få tala om att du har en riktig Garbo-look på fotot. Världsklass alltså!
Hann aldrig kommentera ditt förra inlägg förrän det nya kom. Jag gör det nu.
Kram från Elisabeth

Svar: Jag känner mig inte lika gnällig idag om än smärtan inte lättat nämnvärt. Det är alltid något! :) Oj, världsklass till och med. Du besitter då konsten att muntra upp mig Elisabeth, tack! Kramar
Camilla Blomberg

5 Andreas:

Stackars vännen. 😥Det är så trist att du ska ha ont. Ingen förtjänar det och allra helst inte du som fått kämpa så länge. Har dom inte funderat på käkprotes? Jag läste om det för inte så länge sen om alla det olika sätt dom har kommit fram till tekniskt.

Svar: Det har man! Man har funderat på protes flera gånger men alltid kommit fram till samma sak: att vänta. Riskerna tycks överväga. Jag har inte reagerat särskilt bra på mindre ingrepp och ett så stort ingrepp kan göra allt värre. En protes behöver dessutom bytas efter x antal år. Det finns lite eller ingen forskning på hur det skulle bli för mig som i så fall skulle behöva göra några byten under min livstid. Jag är för ung. All behandling jag får idag går ut på att försöka skjuta upp protesbytet så sent som möjligt.
Camilla Blomberg

6 Anonym:

Hoppas att du har mindre smärtor idag. Kram från Annika Eriksson i Boden.

Svar: Det känns bättre. Tack för att du hör av dig. 😊 kram
Camilla Blomberg

Kommentera här: