krigszonen.se

Ett litet rum med den enda ljuskällan i form av ett svagt ljussken från två takplattor. Överallt är det kliniskt vitt, förutom en grön fyrkant som målats på väggen för att rama in ett handfat med spegel. En nyans som någon tänkte skulle matcha med golvet, antar jag. Papperskorg och tvålpumpar sitter genomtänk inom den gröna fyrkantens hörn. Det är bara jag och en till väntande patient som sitter på de uppradade stolarna längs med väggarna. Men rummet är fullt av ljud. Den väntande trummar på stolshandtaget. När handen tystnar, stampar en fot i golvet. Suckar. I korridoren utanför passerar nissarna med lätta steg, småpratar om att fredagar alltid är bra dagar.

 

En man i vit rock fyller upp dörröppningen. Jag ser att det är min tidigare läkare som trycker på knapparna som är perfekt uppradade innanför dörrkarmen. Kan inte låta bli att tänka att han tog ljuset med sig in till rummet när taklampornas ljus ökar i styrka. Jag ler. Läkarens blick söker snabbt av rummet och stannar utan tvekan på den andra väntande patienten. Jag vädjar med mina ögon att se mig. Snälla, kom ihåg mig. Om inte du, vilken annan skulle göra det? Rummet blir tomt. Även fast jag sitter kvar. Hjärtat slår bestämt och ögonen svider. 

 

"Camilla?"

Mina konturer har visst inte suddats ut helt. Jag reser mig upp och möts av en man som håller blicken ovanför glasögonkanten.

Läkaren tar på sig ett par blå gummihandskar. "Vilket finger ska vi spruta?"

Jag kavlar upp tröjärmen och sträcker fram högerhanden.

"Okej, jag ser. Det där fingret är svullet."

Läkaren dukar upp ett litet bord med allt som behövs vid en kortisoninjektion. Lukten av sprit slutar aldrig sticka i näsborrarna. Bomullstuss efter bomullstuss rullas runt på fingret och i handen för att göra rent. Vi tittar koncentrerat på att det blöta ska torka och ingreppet börja. 

"Jag läste i din journal innan. Det är ovanligt att en så ung person varit på hjärtintensvien."

Jag får berätta om pacemakern, om hjärtat som tidigare slutade slå under flera sekunder. Men också om den lyckade käkledsprotesoperation och att jag nu vill kunna använda fingret igen för att fortsätta göra det jag drömmer om. Jag tycker om att den här läkaren tar sig tid för mig trots ett snabbt besök på 15-minuter.  

En kortisonspruta sticks in i långfingret och leden fylls upp. Nålen dras ut. Lite blod torkas bort. Jag plåstras om. Läkaren sticker en andra spruta i handflatan eftersom senan till samma finger ömmar.

I en enda sammanbiten inandning "isshhhh". 

Ett till plåster över det onda.