Life make no sense, but I can sense it

Ibland, eller okej ganska ofta, funderar jag på sådant som jag bara inte ”får ihop” med mina livserfarenheter. Hur mycket jag än läser och reflekterar, har jag inga svar. Det kan skapa kaos i huvudet som håller mig vaken.
 
Exempelvis om en person säger att den tycker om och älskar en, men samtidigt orsakar våld. Det blir motsägelsefullt. När någon älskar en på riktigt, vill den inte att en ska ha ont. Jag fattar det nu. Då tänker jag att personen inte kan älska en tillräckligt mycket eftersom personen faktiskt gör en illa. Samtidigt tänker jag om kärleken borde eller till och med måste finnas där ändå. Även om den inte alltid känns. Kan det samexistera i någon form, i någon relation? Kan en skilja på känslan och förmågan att älska? 
 
Baksidan av det blir hur en annan person kan visa (tillräckligt med) kärleksfull vänlighet, men inte kan stanna kvar i ens liv. Då känner jag att det blir ett övergivande. Samtidigt tänker jag att det kan vara olika yttre faktorer som påverkar och som ingen rår över. Men finns det några giltiga anledningar om det är på riktigt, egentlingen?
 
Hjälp mig gärna förstå hur jag ska få ihop det här! Det ”make no sense” för mig. Hur kan en som gör illa en, älska en fast det inte känns (tillräckligt)? Hur kan en som är snäll och det känns som en blir (tillräckligt) älskad, ändå försvinna? Det är på ett sätt, men känns på ett annat sätt. Eller tvärtom. Det känns på ett sätt, men är på ett annat sätt. 
 
Vad är på riktigt? Det som får mig att känna mig galen är att hur jag än vrider på det här, så blir det aldrig bra. Den genuina kärleksfulla vänligheten går alltid förlorad i min livsvärld. Ska det vara så? Jag vill inte tro det, men det är det enda som jag "får ihop" just nu. För att. Det både känns och är på det sättet. 
 
• Kategori: Kampen • Taggar: Ensamhetskänslor, kärleksfull vänlighet, relationer, tankar, våld, övergivenhet; • Kommentarer (3)

Kommentarer:

1 Andreas:

Kärleken är lika mycket en gåta som siffran är 42 om livets mening. Att våga släppa taget och ta steget på gott och ont och att hänge sig åt den kärleken är ett risktagande, men utan den risken så får man ju inte veta om den är verklig. Risken finns ju alltid om att överges eller att det tar slut, men kära du, man ska inte utgå ifrån det. Man ska utgå från här och nu. Att följa sitt hjärta, se dagen för vad den är, se kärlekens sol stiga upp över horisonten, och låta den värma kropp och själ när den går ner på kvällen för att hålla batterierna laddade till nästa gryning. En ros som du luktar bäst när solen går ner och luktar friskt när hjärtats sol kommer upp igen. Det är metaphorisk lukt av kärlek och lycka. Vännen, varför utgå ifrån att någon vill lämna dig? Du är den du är och du är fin för den fina människa du är. En lite mekanisk enhancement skadar ju aldrig ;) Sköt om dig till nästa gång.

Svar: Hej Andreas! Vad fint att du skriver. Jag börjar där du slutar. Jag fastande nämligen vid din sista mening "sköt om dig till nästa gång". Jag gillar den. Den var fin. Fin därför att det blir inte ett lika definitivt avslut. Vi vet förstås ingenting om morgondagen, men det känns ändå inte lika övergivande. Det ger i alla fall hopp om en nästa dag. Nu känner ju inte jag dig mer än via kommentarerna här på bloggen, men jag tycker om det du skriver. Det ger en något att fundera på. Jag kan på sätt och vis hålla med i att den risken får en ta. Samtidigt, hur mycket kan en "ta"? Finns det en gräns? Vad händer sen? Vad är risken om en stänger av innan gränsen är nådd? Vad vinner en? Vad förlorar en? Såå många frågor. Tack för att du är du, Andreas.
Camilla Blomberg

2 Linn:

Jag borde ha sovit några timmar till men har grubblat på samma grej. Försöker tänka ut ett rätt. Försöker göra det logiskt. Hjärnan hjärnan hjärnan. Det snurrar bara mer och mer. "vänner" som känner att dom inte vill "störa" mig och därför inte hör av sig (?). Jag får vänta i flera dagar på svar om vi kan ses. Är det så genuint då. Vill jag ha en sån vänskap? Fastnar på en bild på Instagram som veronikadurango lagt ut. Det var vad jag behövde.

Känna efter i mig. Inte tänka. Känna. Den här vänskapen (som jag refererade till ovan) känns bara märklig. Jag mår inte bra av den. Jag slutar där. Backar och känner istället efter vad som är viktigt i en vänskap. Har ändå inte träffat mer än en vän på 20 månader så ingen större skada skedd.

Svar: Hej fantastiska Linn, visst blir det kaos när hjärna och logik inte går ihop med det som känns? Men jag är glad att du vill dela med dig och berätta vad som snurrar hos dig. Det får det att kännas mindre ensamt och vi kan mötas i det som är. Tack och kram!
Camilla Blomberg

3 Andreas:

Svar: Det finns ett uttryck, hälften vågat hälften vunnit och det är väl lite granna så det är i början. Vågar man mötas halvvägs så går det bygga nått på det. Hur mycket vågar man ta? Ja, du, det är nog en defenitions fråga utifrån en själv, vad man varit med om och vad man vill få ut av kärleken. Att vara öppen och rak är nog en bra lösning. Sätta sina första bekvämlighets gränser så att säga. Antingen lyckas det eller så gör det inte det, men man vet ju inte förrän man har försökt, eller hur? Vad vinner en? Kanske en ny insikt om sig själv och en insikt om vad lycka är när alla pusselbitarna faller på plats och vad förlorar man? Ja säg det. Det är en tolkningsfråga, men ibland är tvåsamhet skönt mot ensamhet. Tomhet mot uppfylldhet, glädje mot ledsamhet osv. Listan kan göras lång som jag ser det. Gränsen är du den enda som kan sätta för vad du anser är bekvämt helt enkelt. Det funkar åt bägge hållen. Till nästan hej och hallå, godnatt ifrån mig. 00:34 efter en galet blåsig och regnig dag.

Kommentera här: