Jag behöver min lilla armé

”Det går inte!! Det finns förresten ingen läkare som skulle våga!” Jag protesterade. Där och då ångrade jag att jag i förbigående berättat för läkaren att knä blivit lite inflammerat med låsningar som följd av det.
-Vi gör bara en rensning och inget annat.
”Men kortisonspruta då?”
- Det vore en kemisk rensning. Det behövs en operativ rensning.
”Men det går väl inte?” Tänkte jag högt och fick flashbacks ifrån hur riskfyllda de tidigare operationerna varit.
”Men kortisonspruta då?”
- Det vore en kemisk rensning. Det behövs en operativ rensning.
”Men det går väl inte?” Tänkte jag högt och fick flashbacks ifrån hur riskfyllda de tidigare operationerna varit.
- Vi skickar remiss till en ortopedläkare/operatör som gör bedömning om en operativ rensning.
Jag hade tänkt totalvägra. Aldrig att jag gör det. Nej. Ett enkelt nej bara. Men… Jag vet, jag vet att jag kommer behöva göra det nu för att må bättre i framtiden. Sen kan vara försent. Jag kan alla resonemang utantill. Det är det enda förnuftiga alternativet. Så istället sa jag ingenting. Jag blev tyst.
- Är du motiverad?
Jag hör mig själv svara ett lågt ja. ”Ja, till dess kanske.” Jag låtsas att jag vill, för att jag måste. Men egentligen hoppas jag kanske att de slinter med kniven och allt är över utan att jag vet om det…
Jag hör mig själv svara ett lågt ja. ”Ja, till dess kanske.” Jag låtsas att jag vill, för att jag måste. Men egentligen hoppas jag kanske att de slinter med kniven och allt är över utan att jag vet om det…
Jag har fått tid för att träffa ortoped-läkaren om en månad. Då borde jag få veta HUR eller OM en till operation behöver göras. Det är samma vänstra knä jag opererat 5 (?) gånger tidigare för att lära mig gå.
Det här har påverkat mig i flera veckor nu, och det är inte knät i sig jag syftar på. Utan det är ovissheten runt allt. Ångesten ligger som en tung klump i magen. Min mage slår inte bara en volt, den gör högrisksaltomortaler utan skyddsnät. Vad hände? Hur kunde det hända? Jag tar snabba simtag i bassängen. Jag fortsätter så i 1,5 kilometer.
Jag drömde här om natten att en betydelsefull person kom fram till mig och ropa ”Håll ut lite till”. Okej. Jag håller ut en stund till, tänkte jag. Men snälla. Skynda dig!! Det är bråttom!! Vi behöver alla något eller någon som kan ge emotionell påfyllning som för att "tanka" krafter och ge trygghet. Och jag behöver superkrafter!! Jag behöver min lilla armé.