Kommentarer:
Jag förstår dig, och önskar dig ro till slut. Man vill ju inte, men vet att man måste. Det finns ingen ork att gå igenom behandling och operation, ingen lust eller vilja, det finns rädsla. Man vill bara att allt var bra, att man slapp undan allt - trots att så inte är verkligheten och det vet man till 110%.
Men man måste få känna att man inte vill, trots att man kommer göra det. Känslor är inte rationella och ska inte behöva vara det.
Har tänkt på det nu i dagarna, min närmaste vän har avlidit. En total chock, förstås, och sorg. Jag har brutit ihop sjuttioelva gånger om dagen och väst fram mellan tårarna just att "men jag vill inte!!", "det kan inte vara sant", "kom tillbaka NU, du måste komma tillbaka".
Jag vet ju att det är sant, jag vet att vad jag vill och önskar spelar absolut ingen roll, det blir inte bättre och inget förändras. Men sanningen är ju att jag inte vill det här, att det inte borde få vara sant, och därför får jag känna så fast känslorna inte hänger ihop med "fakta".... Det är ju såhär man bearbetar sorg, oavsett vad den handlar om.
Ärad OCH ärrad. Kan man vara både och samtidigt? Jag tror det. Jag sätter mig bredvid dig, tyst som en mus. Bara lite lagom aprilsolsljum. Ifall du du vill luta dig mot mig går det bra.
Skickar med en kravlös kram också. Från Elisabeth
Jag är här, jag ser dig. Jag hör att du inte vill.
Jag håller med dig! Såklart att du inte vill! Jag skulle inte heller vilja i ditt läge. Ingen vettig människa vill genomgå någonting sådant. Det är sunt och vettigt att inte vilja det tycker jag. ❤️