Ärad eller ärrad?

Jag måste vara en av sjukhusets bästa patienter. Det är vad jag får höra som vågar satsa på operationerna, gör mina övningar och följer behandlingsplanen. Bör jag känna mig ärad? Kanske ärrad.
 
Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton… snart 18. Det känns sjukt att se tillbaka på varje operation jag genomgått gång efter gång och med lång återhämtning gång efter gång, men bara ögonblicken är fångade på bild.
 
Jag vill inte göra operation nummer arton. Tror ni det finns något som heter "operationsmyndig"? Jag känner det i alla fall inte. Jag vill sätta mig på golvet och tjura som ett barn. Vägra. Gömma mig tills det onda är över. Jag vill varken leva eller dö. Bara försvinna.
 
Stopp! Jag vill inte höra att jag måste eller behöver. Då möts inte mina känslomässiga behov. Jag vet redan vad som är mitt bästa rent intellektuellt. Låt mig bara få säga det: JAG VILL INTE!! Låt mig få känna det. Kallsvetten. Hjärtats hårda slag. Isklumpen i magen. VAR med mig. I det här. Låt klumpen tina upp. Jag vill inte att du GÖR något. Jag vill att du ÄR med mig.
 
 
• Kategori: Kampen, Operationer; • Taggar: AV-block, EDS, Knä, Reumatism, Smärta, artrofibros, artroskopi, hjärta, käkkirurgi, käkled, käkledsprotes, käkledsspolning, operation, ortoped, pacemaker; • Kommentarer (5)

Kommentarer:

1 Per:

Jag håller med dig! Såklart att du inte vill! Jag skulle inte heller vilja i ditt läge. Ingen vettig människa vill genomgå någonting sådant. Det är sunt och vettigt att inte vilja det tycker jag. ❤️

Svar: Det känns så bra att du FATTAR Per.
Camilla Blomberg

2 Fme:

Jag förstår dig, och önskar dig ro till slut. Man vill ju inte, men vet att man måste. Det finns ingen ork att gå igenom behandling och operation, ingen lust eller vilja, det finns rädsla. Man vill bara att allt var bra, att man slapp undan allt - trots att så inte är verkligheten och det vet man till 110%.
Men man måste få känna att man inte vill, trots att man kommer göra det. Känslor är inte rationella och ska inte behöva vara det.

Har tänkt på det nu i dagarna, min närmaste vän har avlidit. En total chock, förstås, och sorg. Jag har brutit ihop sjuttioelva gånger om dagen och väst fram mellan tårarna just att "men jag vill inte!!", "det kan inte vara sant", "kom tillbaka NU, du måste komma tillbaka".

Jag vet ju att det är sant, jag vet att vad jag vill och önskar spelar absolut ingen roll, det blir inte bättre och inget förändras. Men sanningen är ju att jag inte vill det här, att det inte borde få vara sant, och därför får jag känna så fast känslorna inte hänger ihop med "fakta".... Det är ju såhär man bearbetar sorg, oavsett vad den handlar om.

Svar: Jag är ledsen att det där händer dig.

Det du sätter ord på är jätteviktigt. Det här att få känna att en inte vill, men att en ändå kommer göra/klara det. En facear ändå verkligheten. Möter det läskiga i vitögat. Om och om igen.
Camilla Blomberg

3 Elisabeth:

Ärad OCH ärrad. Kan man vara både och samtidigt? Jag tror det. Jag sätter mig bredvid dig, tyst som en mus. Bara lite lagom aprilsolsljum. Ifall du du vill luta dig mot mig går det bra.
Skickar med en kravlös kram också. Från Elisabeth

Svar: Det kan kanske vara så. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Jag kan föreställ mig sittandes bredvid på en bänk i solens värmande strålar. Massa kramar
Camilla Blomberg

4 Linn:

Jag är här, jag ser dig. Jag hör att du inte vill.

Svar: Vad skönt att få läsa, Linn. Jag försöker ta in det. Kram
Camilla Blomberg

5 Annika:

Jag är med dig i tankarna. Kram från Annika Eriksson i Boden.

Svar: Jag tycker det är en fin tanke ❤️ kram
Camilla Blomberg

Kommentera här: