Beskyddar det fina

Min hjärna har länge varit inställd på överlevnad. Hjärnan har lärt sig att det kan vara farligt att berätta om även bra eller roliga saker som händer. Det har ofta varit osäkert att berätta öppet, för då har någon lagt märke till det som är viktigt för mig och kunnat hota om att ta det ifrån mig. Att bry mig om något öppet gjorde mig sårbar och utsatt. Exempelvis när jag berättat att jag hälsat på hemma hos någon, då har jag kunnat bli bevakad för att skrämma mig till tystnad. Eller om jag visar upp en gåva, då har jag fått höra hur konstigt det är. Det blev då bara att kännas tryggt att bry mig om något i smyg, i hemlighet. Jag ville hålla om och värna om den kärleksfulla vänligheten. De små knipporna med syre var så viktiga för mig. Jag behövde skydda det från att smutsas ner eller förstöras. Ingen kan då vända det emot mig. Eller att jag senare måste betala för det. Men att gömma glädje och lycka får det att kännas som om det är något jag borde skämmas för. Något jag inte får uppleva. Det kan kännas ensamt att inte kunna dela alla känslor. 
 
Det har hänt bra saker nu. Vackert så. Men jag gör det koplext i mitt huvud. Jag vill egentligen berätta om det fantastiska. Men jag är rädd. Utåt är jag nästan neutral och säger ”mm, det vore kul” med bara en antydan av glädje i rösten. Inuti gör jag saltomortaler av lycka. Det handlar också om att jag inte vill skrämma bort andra med en oproportionerligt stor glädje. Ingen blir så här jävla glad. Ingen blir heller så här skräckslagen av att känna lycka. Kan jag få vara glad och ta in det? 
 

Kommentarer:

1 Elisabeth:

Du skriver så fint och beskriver allt så bra. Man känner verkligen att man får följa med dig på din resa och krypa in i din hjärna. Det känns som att det finns både en långsam sval sköldpadda och en skuttig kanin i ditt huvud. Jag tror nog att båda kan få ta plats och samsas. Om sköldpaddan får bestämma farten och haren hoppa runt på stället ett tag framöver. En skuttig kanin är väl bara charmigt.
En stor kram från Elisabeth

Svar: Du skriver så fint till mig, Elisabeth. Vilken charmig liknelse du gör. Jag tycker om hur du försöker sätta dig in och verkligen förstå. Stor kram! ❤️
Camilla Blomberg

2 Yolanda- Poesi, kreativ text, vardag:

Fin bild! ^^;

Svar: Vad glad jag blir. Den togs en solig vårdag för inte så länge sen. Tack Yolanda!
Camilla Blomberg

3 Linn:

💔 Fy fasen vad pissigt livet ibland har varit för dig. Gömma det fina? Nä vet du vad. Jag är så ledsen för din skull. Och! Ha tålamod. Rom byggdes inte på en dag. Kram!
PS vad glad jag är att du också är lite lycklig nu! Och dina gåvor ska vi inte ens prata om. Du är så, så kreativ både med bild och ord! Du är precis som du är och det är så det ska va. Varken mer eller mindre

Svar: Det känns som det en gång varit så naturligt för mig, och nu först börjar jag fatta hur sjukt det varit. Det jag menar är att jag hade mina strategier, men reflekterade lite över det. Det var bara så ”självklart” att behöva gömma.
Wow vad glad jag blir av att läsa det du skriver till mig!! Försöker ta till mig. Ta åt mig. Ta in. Vackert.
Kram!
Camilla Blomberg

4 Andreas:

Klart man måste få känna lycka och visa det utåt. Dra ur proppen och släpp loss. Vad är det uttrycket säger? Hmm...."Hälften vågat, hälften vunnet" eller nått sånt. 👍

Svar: Jag får öva! Börjar nu. 😊
Camilla Blomberg

5 Annika:

Du har all rätt att känna lycka och känna trygghet i ditt liv. Fint foto. Man längtar till sommaren när man ser den. Här i Boden blåser det kallt men är ändå vackert. Varma kramar från Annika i Boden.

Svar: Jag kan förstå på ett plan att det är så. Men jag behöver ta in det för att också känna att det är så.
Det gör mig glad. Fotot tog en solig och varm vårdag intill vattnet här utanför mig. Kramar om!
Camilla Blomberg

6 Pär:

Wow, jag måste säga att jag faktiskt fick mig ett avlastande litet skratt när jag läste det här. Jag skrattar inte åt dig, utan för att det blev en lättnad för mig - som verkligen behövdes. Det känns alltid bra att veta att man inte är den enda i världen som kämpar med näbbar och klor. Det är ingen tvekan om att Du är en riktig kämpe, någonting som jag känner igen mig i väldigt mycket. Jag är själv en krigare som ibland hamnar i den djupaste av djupaste avgrunden, men jag ger mig f*n på att aldrig ge upp. Går man genom elden så kommer man ut ärrad på andra sidan. Ärrad men levande. Ärr är ett tecken på att man verkligen har krigat - bär dom med stålthet! Din rädsla för att vara för glad, det är samma för mig. Din rädsla för att bli övergiven är precis som för mig. Vi har nog inte samma diagnoser Du och jag, men kampen verkar vara densamma. Så fortsätt att kämpa soldat! Du är inte ensam, även om det ibland kan kännas som att man är den ensammaste i världen.

Svar: Hej Pär! Jag blir jätteglad över att du hör av dig och att läsa det du skriver till mig. Det känns bra att det jag skriver på något sätt kan hjälpa och göra skillnad för någon annan. Tack för förtroendet och att du delar med dig. Vi krigar vidare!
Camilla Blomberg

Kommentera här: