Raise a glass to the fighters
Ikväll ska jag, tillsammans med Nellie och Ellinor, korka upp med jordgubbssaft och skopa glass i stora lass för att fira in det nya året! Gott nytt 2014 på er alla i min lilla armé!
81 bilder från 2013
Alla förändringar är viktiga. Jag har lärt mig att sjukhuset är fullt med överraskningar. Att ligga inne själv en vecka kan vara rena skiten när man mår dåligt, har ont och är nyopererad. Speciellt om man är tvungen att göra det om och om igen. Jag har opererats 4 gånger i år! Samtidigt vet man att man är på rätt ställe för att bli bättre. Att ligga inne kan visa sig vara lyckträffen för att man lär sig gå och äta igen, det som man aldrig trodde skulle vara möjligt. Det är en häftig känsla. Det har varit ett tufft år, men samtidigt ett helt fantastiskt år! Det är inte förrän man tittar tillbaka på året som gått som jag förstår vilken bragdprestation många av dessa farliga, tuffa och svåra uppdrag varit. Jag har klarat mer än vad jag trodde var möjligt. Jag måste kanske börja inse alla de saker jag faktiskt klarat av som den stora bedrift det är. Jag har här massor av bevis på det.
Om jag ser fram emot 2014 efter det här året? Motiverad fråga.
En Camilla Blomberg ger sig aldrig!
It's agony to wait!
Det här var pecis efter avslutad cellgiftbehandling (år 2010) när jag fick åka till Teneriffa med MinStoraDag.
Jag saknar mina ben! Men redan här var knäna ärriga och svullna om ni tittar noga.
Jag vill så gärna att läkarens gummisulor ska knarra i korridoren och jag ska få höra honom säga ”jag ska försöka hjälpa dig!”. Jag är trött på att höra ”vi har gjort allt vi kan”, ”det fungerar ändå inte”, ”en del klarar sig bra, andra inte”, ”det finns inget mer vi kan göra”, ”har du inte blivit bättre nu kommer du att bli sämre” och "fanns det en dunderkur skulle du får den". Sådant är ju fruktansvärt frustrerande att höra. Speciellt när DET GÅR att göra mig bra med en stamcellstransplantation! Men det enda läkarna tänker på är att jag kan dö. Men hallå, det kan lyckas! Men jag kan förklara för dem hur många gånger som helst att ”är det okej att må så här när man är bara 19 år? Jag kan bli frisk, annars blir jag sämre” men läkarna saknar min inställning. Läkarna måste förstå vilken livskvalité jag kommer få om de ger upp nu. Man kämpar hårdare vid motstånd. Man ger inte upp! Jag vill inte passivt bli sämre. Jag vill inte titta tillbaka på mitt LIV som aldrig egentligen funnits. Jag kan inte ha det så här. Det är läkarna i alla fall också överens om.
Jag väntar otåligt på röntgen av foten och läkarbesöket hos ortopederna.