Koja i snön

Både jag och min lillasyster var lite smått förkylda på julafton och tittade mest på tv. Men till eftermiddagen hade vi krafter och gick vi ut och åkte madrass i backen och från en rutschkana. Efter några turer tog vi fram snöskyfflarna och började bygga en koja i snön. Det var förstås svårt i ca -10 grader och lössnö. Men vi fick till en bra grund (en rund snömur, drygt en halvmeter hög) och staplade sedan gamla grenar som väggar och tak. Vi virade in allt i en stor presenning och kojan var klar. En liten ljusslinga inuti höjde mysfaktorn. Det kändes kul att vara ute och pulsa i snön, åka så snabbt att det kittlas i magen och ta ut sig genom att skotta massa snö. På bara två timmar hann vi ha väldigt roligt.
 
Förkylningen blev inte helt oväntat värre under natten. På juldagen låg jag och syrran kvar i sängen och såg på film efter film fram till kl. 14. Efter det flyttade vi oss till tv-rummet och fortsatte filmtittandet där. Men jag hade det mysigt. Jag tog en tupplur och orkade hänga med resten av eftermiddagen och kvällen i alla fall.
 
Idag ligger jag hemma och fortsätter kurera från förkylningen. Jag ska erkänna att det blivit en del film idag också. 
 
Jag vill passa på att tacka er allra ödmjukast som hörde av sig för att önska god jul och som fanns närvarande en stund via cyberspace. Det var fint att ni ville dela er tid med mig, liksom jag fick dela en stund med er. Vill ni andra dela hur er jul varit?
 

Julig fest

Som ni säkert sett på bloggens instagramkonto så fick jag chansen att träffa sångaren Adrian Macéus i helgen. Men han är kanske mer känd som storebrorsan Leo från årets julkalender. Jag fick också träffa ”lillsyrran Vilja" från samma program. Båda sjöng så fint. =) 
 
Förutom att träffa på olika kändisar, pysslade jag julkort, åt årets första julbord och var med och sjöng allsång. Det var mycket folk, men jag fick en stund där jag kunde bara prata med en vän. Det var egentligen för den stunden jag åkte hela vägen till Stockholm och tillbaka. Evenemanget gav bara en anledning att träffas. 
 

På gott och ont

Ungefär 400 personer står i kö för att få göra magnetröntgen. Det innebär att väntetiden för mig kan bli flera månader för just det typ av undersökning jag ska göra. Det var vad jag fick höra på telefon från en nisse på sjukhuset idag. Det är en jättelång tid att halta. Men tack och lov kan väntetiden bli bara några veckor om jag åker till Uppsala istället. Så jag tänker åka dit. Jag får göra det till en rolig utflykt. 
 
Jag provade ett träningspass med dans i bassäng på parkbadet idag (jag vann träningspass i somras). Vattenträning ska ju vara så himla skonsamt! Jag hade en förhoppning, om än naiv sådan, om att viktlösa rörelser i vattnet skulle få låsningarna i knä att ”lossna”. I vattnet kändes det faktiskt bra. Jag kunde simma. Jag kunde dansa balett. Jag kunde skuggboxas och öva kicksparkar. Jag kunde till och med hoppa grodhopp. I vattnet var jag nästan helt utan problem i knä. I alla fall om jag inte sträckte ut benet till max. Jag har blivit en mästare på att klara av saker utan att räta ut benet... På gott och ont. Jag ville tro att samma känsla skulle stanna kvar uppe på land. Men jag haltar fortfarande med ett lätt böjt ben. Jag kan inte sträcka ut benet utan att det gör ont och låser sig. Det ska bli spännande att se hur kroppen kommer må imorgon.