Dubbeldusch

Jag har svårt att hitta orden ikväll. Men något känner jag ändå för att skriva. Jag har handlat hem mat, bäddat med nya sängkläder och till och med putsat skorna. Det känns bra att hålla igång. Av erfarenhet vill jag nog inte riktigt sätta mig ner och känna efter hur det känns med den stundande operationen. Men det finns ju andra sätt att uttrycka sig på. Jag har ritat/målat lite i min WT-journal igen. Det har känts bra att pyssla med något. Jag tror det funkar lite terapeutiskt också. En dubbeldusch med Descutan är faktiskt inte så himla rolig. Det luktar läkarsprit, huden blir svidande torr och håret som svinto. Men det dödar förstås alla bakterier på kroppen väldigt effektivt. Det är ju bra. Men visste ni att svampen kan ge kemiska brännskador på huden? 
 
Till något annat. Jag har skickat in tentan. Äntligen fick jag kraften att skriva klart alla tre deluppgifter. Det känns som en stor bragd eftersom uppgifterna egentligen inte behöver vara inne förrän om några dagar. Men jag ville verkligen inte ha det hängandes över mig. Ibland känns det dessutom inte motiverat att överskriva en tenta. Den fick bli good enough. Men det ska erkännas att det känns svårt att inte göra ”allt”. Fast huvudsaken är att jag känner att jag lärt mig något. Jag vet att jag kan bli en bra socionom oavsett betyg. 
 
Jag kommer skriva några ord imorgon igen.
 

Det är på allvar

Jag är okej. Egentligen inte. Men okej.
 
Jag har suttit på skolan idag och lyckats komma igång och skriva på tentan. Snart är den klar.
 
Det märks inte så tydligt på mig att jag haltar. För andra alltså. Jag märker det absolut. Det gör ont och är skitjobbigt en längre sträcka. 
 
Det ska vara ett relativt enkelt ingrepp. Operationen i knät alltså.  Men konsekvenserna kan bli förödande. Jag vill att ni ska veta om det. Att inte jag målar upp en bild av att det är en piece of cake när jag berättar om det. Det är inte osanning det jag säger. Det är en rutinoperation och jag får åka hem samma dag. Det ska inte bli någon större grej av det. Det är i alla fall planen. Men det behöver inte gå enligt planen. Precis som det blivit tidigare. Det kanske inte ens är det här felet i knät som man först tror. Jag vill bara vara öppen och ärlig om det. Den största risken ligger ändå i hur väl jag återhämtar mig efteråt, oavsett omfattning av ingreppet. Operation är egentligen den enkla biten. Det svåra är att min kropp ska fatta att den ska läka ihop på bästa sätt. Jag har en tendens att läka fel och det kan göra att det blir värre. I värsta scenario kommer jag inte kunna gå igen. 
 
Det är så här det ser ut för mig. Det här är vad jag ställs inför. Jag vill att ni ska veta om det. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, Knä, operation, rädsla, studier; • Kommentarer (1)

Jag måste skriva det här

Jag kommer inte få något gjort alls om jag inte skriver det här. Jag brukar kunna koncentrera mig förvånansvärt bra på tentor och skoluppgifter när en operation ”ligger över mig”. Det går bra eftersom jag vill och behöver fokusera på något annat. Men den här gången är det svårare än någonsin. Ibland kan det bero på att jag inte vill bli klar med uppgiften. Helt enkelt för att då finns det ett allt för hotfullt tomrum som skapar panik. Men nu vill jag inte göra något alls. Jag vill helst sova. Alternativt titta på film efter film. Bara jag får rulla in mig i täcket och inte säga eller göra något.
 
Pratar jag om operation börjar jag darra i hela kroppen. Jag måste verkligen vara rädd. Räddare än vad jag vågar erkänna för mig själv. Och trött! Om nätterna drömmer jag om den kommande operationen. Det känns så verkligt. Speciellt när jag vaknar med smärtan. Lika verklig i drömmen som när jag är vaken. Jag vill göra operationen. Jag längtar till och med. Det är en möjlighet att bli bra och lära mig gå igen. Men det är ändå ännu en operation…
 
Jag fryser medan jag skriver det här. Det känns som jag är tillbaka vintern 2012 när allt i knät en gång började. Jag trodde äntligen att det var slut hösten 2014. Men nu har sjukdomarna laddat om. Planen är en rutinoperation. Gå in med titthål, ta bort en förtjockad del i knät, sy ihop och hemgång samma dag. Det är ”bara” en enkel operation. Men en sak som oroar mig är att läkaren nämnde det här med operation på annan ort (för eventuell snabbare op-tid) och att läkaren i så fall skulle lämna över mig till några kollegor som var kunniga på området. Men varför behövs specialister vid en vanlig simpel rutinoperation? En annan sak som oroar mig är att sköterskan har berättat för mig att vid bokning av operation vill de att det ska finnas utrymme för att kunna konvertera till ett större ingrepp, bara ifall att. För mig låter det som att det blir en överraskning att se vad de gjort när jag vaknar upp ur narkosen…
 
Precis den här känslan som jag har just nu, den kände jag också en sensommarkväll 2014. Jag stod då inför den sista (ha, trodde jag!) avgörande knäoperationen om jag skulle kunna lära mig gå eller inte. Jag träffade då en nisse på sjukhuset som verkligen lyssnade och ställde alla frågor som ingen annan ställt (läs mer här). Jag fick tryggheten jag så länge saknat och längtat efter. Men den här gången då?? Nu är allt jag har kvar en sliten gosegris. Men någonstans långt där inne i tyget finns du fortfarande kvar…
 
• Kategori: KampenTaggar: Arthrofibrosis, Ensamhetskänslor, Knä, operation, rädsla; • Kommentarer (3)