Det tar aldrig slut

Det tar aldrig slut. Operationerna alltså. Det känns så. Det börjar bli otäckt verkligt att jag ska få en loop-recorder insatt i mig. Läkaren har skickat hem brev och jag är nu högt prioriterad. Det är bra att få det gjort inom kort. Men det känns samtidigt något oroande att jag blir prioriterad. En blir inte det helt utan anledning tänker jag. Jag vill inte tro att det är något mer fel på kroppen. Det räcker med den kamp jag redan har. Men jag vill ha svar. Slippa brottas med ovissheten. 
 
Jag har fått ett gäng broschyrer med ”Information till dig som skall få en hjärtmonitor”, ”råd inför hemgång till dig som gjort en operation för pacemaker, ICD, CRT eller hjärtmonitor”, ”till dig som ska erhålla en inopererad EKG-inspelare (hjärtmonitor)”, ”patientinformation avseende det Svenska Pacemaker och ICD registret” och en bildserie med ”tvättinstruktioner” hur jag ska dubbelduscha kroppen med sprit inför operation. Det är mycket information att ta in! 
 
Jag tycker inte ingreppet ska bli speciellt läskigt. Visst, det låter inte precis lattjo lajban att läkaren kommer lägga in en liten manick (motsvarar i storlek 3 tändstickor i bredd) in under huden på bröstkorgen ovanför hjärtat. Men det är en liten operation i lokalbedövning. Ärret kommer inte bli mer än 1,5 cm. Om än jag inte behöver sövas, så är rutinerna väldigt lika och det är nog DET som skrämmer mig mest. Det väcker obehagskänslor. Narkos är egentligen den minst dåliga biten med en operation. En sover ju bara. Nu tar de bort det ”bästa” och kvar blir bara själva operation. Jag hoppas att jag åtminstone kommer kunna tjuvkika lite på vad de gör. Det vore coolt.
 
Det som känns jobbigt är som sagt de vanliga rutinerna som vid narkos. Jag får inte äta närmsta timmarna innan ingreppet. Jag ska dubbelduscha (hjärtenissarna var generösa och skickade med tvål så jag inte behöver lägga ut cash). Kläderna ska vara nytvättade. Sängkläderna lika så. Jag kommer också få smärtstillande och lugnande under ingreppet. Jag kommer därför få sova kvar en stund på uppvakningsavdelningen. Det finns säkert fler liknelser. På sätt och vis kanske det är tryggt. Jag vet hur det går till. Men samtidigt känns det inte tryggt, för jag VET precis hur det går till. Jag hoppas inte det här ingreppet kommer göra så ont. Men jag har fått höra av läkaren att ju mindre underhudsfett, desto ondare kan det göra. Jag gruvar mig lite för det. Om än jag börjat ta ikapp något kilo sedan käkledsoperationen/septiska artriten, så har jag flera kilon kvar. 
 
Innan jag får åka hem från sjukhuset ska monitorn programmeras. Jag behöver också ladda ner någon app till telefon som gör att jag själv kan aktivera hjärtmonitorn när jag vill (när jag känner att jag är på väg att svimma) att den ska spela in. Skulle jag mot förmodan inte hinna innan jag kollapsar, kan jag aktivera den i efterhand och monitorn ”minns” de senaste 6 minuterna. Det gäller bara att jag inte är avsvimmad så länge att monitorn missar vad som hände. Men annars spelar hjärtmonitorn in automatiskt om hjärtat pausar, hoppar över slag eller slår jättesnabbt. Vilken fantastisk high-tech grej alltså!
 
Monitorn ska jag kunna ha i upp till 3 år. Men så snart jag svimmat och det blivit registrerat kan monitorn tas bort. Vi får se hur lång tid det tar.
 
Hjärtekram till min lilla armé ❤