Satsar på examen nummer två

Jag ska börja studera igen. Min plan har funnits en längre tid tillbaka. Jag har förstått att jag skulle komma in. Men det är nu först jag berättar det här, för er. Jag planerar ta examen nummer två. Nu inom socialt arbete och få en yrkestitel som socionom. Jag har sedan tidigare, som ni kanske redan vet om, en examen i utredningskriminologi. Ämnesområdena är snarlika och vissa moment förväntas jag därför kunna tillgodoräkna. Men jag kommer läsa 3,5 år.

Jag ångrar inte mitt första studieval och att det skulle vara därför jag läser vidare. Tvärtom. Jag vet nu vad jag vill lära mig mer om! Jag känner mig taggad på att plugga. Jag har dessutom helt klart bättre förutsättningar nu, jämfört med förra gången. Bara det här att jag kan gå och stå på två ben är en stor fördel. Jag kommer kunna ta mig till skolan flera gånger i vecka om jag vill, och det vill jag. Jag behöver inte ligga på sjukhuset och skriva, läsa litteratur i väntrummen och göra 2-veckors tentamens på 2 dagar för att en ny operation hotar. Jag kommer kunna lägga mitt fokus på studier och min energi på möta nya människor. Jag kommer kunna ”leva” istället för att bara ”överleva”. Jag vill tro att det ska gå bättre nu. 

Jag har förstås en framtida operation i knä som ligger över mig. Jag hoppas dock kunna styra den till några studiefria veckor (en kurs jag ev. kunnat tillgodoräkna). Då behöver det inte krocka så mycket med livet. Drömscenariot ser ut så här i alla fall. Det viktiga för mig tror jag är att låta operationer och andra ingrepp bli en del av mitt liv, det är liksom oundvikligt, men det får inte bli ALLT.

Jag är övertygad om att studietiden kommer ”ge” mig mycket också. Det är mycket egna reflektioner i kurserna. Jag tror att jag är på god väg till att jag kommer kunna vända mina egna erfarenheter till något konstruktivt och bra. Då har jag vunnit! Jag hoppas kunna tillföra ett perspektiv som i att jag kan se det som till första anblick inte syns, lyssna på det som inte alltid sägs och ställa de frågor ingen annan ställer. Det är i alla fall vad jag fått höra är en styrka jag har och som jag har med mig. Att jag har någon som uttryckligen tror på mig i det här – det är stort och känns tryggt.

Jag tror inte att många förstår egentligen när jag berättar om hur jag vill vända mina erfarenheter till något kontruktivt. De kan säkert sätta sig in i att vilja vända det mindre bra till något bra. Men de fattar liksom inte vad jag pratar om för erfarenheter. För det handlar egentligen inte alls bara om operationer och smärtsamma sprutor. Det handlar om allt det som var runtom. Eller snarare det som inte var runtom. Men det handlar inte längre om att jag ska berätta vad jag menar. Det handlar om att Du behöver våga lyssna på det jag faktiskt berättar. Min upplevelse är förmodligen annorlunda än din. 

Tillbaka till ordningen. Jag har haft mitt första möte på skolan angående de stöd jag kan få i och med sjukdomarna (ex. skriva tentamen på dator istället för med papper och penna). Till skillnad från förra studietiden, där det mesta var en kamp för att få förståelse och stöd, så känner jag nu tilltro till att det här kommer gå bra. Rädslan finns förstås där att jag ska uppfattas som den ”jobbiga studenten” (jag har varit öppen om det). Men det viktiga här är att jag också känner att skolan försöker vara lösningsfokuserad och se varje student som viktig! 

Jag vore naiv om jag tror att studentlivet kommer bli ett enda långt ”time of my life”, men jag är övertygad om att det kommer bli en av mina största lärdomar, upplevelser och erfarenheter i mitt liv. 

• Kategori: Kampen, Studier; • Taggar: Högskolan i Gävle, examen, kriminologi, socionom, utredning; • Kommentarer (1)

Stadsfesten

Det blev en rolig stadsfest i Gävle även i år! Först gick jag med Nellie på onsdagen. Vi åkte några mindre karuseller. Jag tyckte bäst om den jättestora rutschkanan man fick sitta på en matta för att åka (ni hittar videoklipp på bloggens Instagram: krigszonen). Vi deltog i flera små tävlingar också. Exempelvis skulle man försöka packa bagaget på en bil med en mängd olika saker (fotbollar, badbollar, resväskor m.m) snabbast. Eller gissa vilken person som ägde vilken hund. En annan tävling skulle man på rekordtid slå på några knappar som helt random lyste på bordet framför en. Den tävlingen vann jag faktiskt och jag fick ”front tickets” till kvällens musikframträdande. Det kändes lyxigt att olika tält på området bjöd på slush, mjölkchoklad, pop-corn och annat gott! 
 
Jag åkte in till stadsfesten en andra omgång med lillsyrran i fredags. Vi tog ett varv på området för att välja ut de topp fyra bästa/läskigaste karusellerna. Förra året åkte vi så många gånger, och så ”våldsamma” karuseller, att varken hon eller jag kunde sitta på en stol med ryggstöd efteråt (ryggen blev svullen och fick skrapsår). I år tog vi därför det mycket lugnare. Den läskigaste var "Batman" där vi åkte upp och ner. Vi blev lite skraja när vi upptäckte att strömkabeln till "armen" på karusellen satt fast med hjälp av ett litet buntband i plast. Vi var kloka och tog en liten paus mellan åken också. Vi stod en stund och lyssnade på Samir & Viktors uppträdande.

Nästa års lärdom är att inte ta cellgiftssprutan samma dag som man ska åka runt runt och upp och ner i karsueller. Jag mådde jätteilla efteråt. Dagen efter, alltså igår, låg jag inne och kunde knappt äta. Men nu först börjar det kännas lättare.
 

Det är inte mitt fel

Den senaste veckan har jag känt mig rastlös. Det är först idag som jag, under en längre promenad, insåg vad jag behövde för att känna lite inre lugn. Jag gick igenom mina anteckningar i telefon efter mitt senaste möte. Egentligen minns jag just det samtalet utantill. Men det är så lätt att börja tvivla och fundera på om det verkligen var så… Det kändes därför skönt att se orden nedskrivna. Att bli påmind. Det är inte mitt fel. Även om det känns så.
 
"Ibland känner jag mig som världens hemskaste människa. Jag hade ingen som kom. Det måste vara mig det är fel på. Alla andra har ju någon. Jag kände så mycket skam. För den jag var. Är." berättade jag. 
 
"Vad kan du någonsin ha gjort för hemskt för att det skulle bli så här?"
 
"Jag vet inte. Jag blev sjuk", svarade jag.
 
Rent logiskt VET jag ju att det inte är mitt fel. Jag kunde inte rå för att jag blev sjuk. Men det är känslan som är svårast att ta. Jag har inte fått ihop hur jag kan känna som jag gör, fast jag vet att jag inte borde. Jag visste bara att det kändes skönt att få frågan. För någonstans inom mig, om än det var en näst intill mikroskopisk i storlek, kände jag att det är sant. Jag har inte gjort något fel. 
 
Jag förstod dock inte varför jag så ofta känner att det är mitt fel, när det nu inte är det rent logiskt. Men nu tror jag att jag förstår. För oavsett om jag gjort något eller inte. Oavsett om jag känner att jag är fel eller inte, så har det här drabbat mig! Det är jag som blivit utsatt och straffad. Precis som om jag skulle gjort något fel. Det är kanske då inte alls så konstigt om jag känner att jag förtjänade det trots allt? Vi är ju människor och har någon slags grundföreställning om att vi får det vi förtjänar. Som om världen vore rättvis. Men det är den ju absolut inte. Jag tror i alla fall inte på det. 
 
Det jag ville komma fram till är att det kändes bättre efter att jag läste igenom det jag skrivit och kunde påminnas om den där "lilla känslan" jag fick med mig. Det är synd att jag ska behövda plocka fram det som egentligen borde vara självklart. Men jag tror att jag i alla fall är på väg i rätt riktning. Jag vet att det inte är mitt fel. Jag måste bara försöka låta mig själv känna det också. Det. Är. Inte. Mitt. Fel. 

 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, känslor, vägra vara tyst, övergiven; • Kommentarer (2)