Jag tar mig fram

Ett stort kuvert med information om den kommande röntgenundersökningen landade på hallmattan idag. Jag har inte fått någon tid ännu. Jag skulle bara vilja få det här gjort nu… Men jag får nog vänta till efter jul. Tyvärr tar ju inte sjukdomarna ledigt.
 
Jag tar mig fram utan kryckor. Men jag går inte normalt. Jag haltar lite. Det hindrar mig dock inte från att gå i samma tempo som innan. Det är mer ansträngande, men det ”går”. Så länge jag går med benet lite lätt böjt i ett "säkert läge" så fungerar det. Men jag ser framför mig hur min fysioterapeut, som jag hade när jag var 18 år, skulle blivit galen om hen såg mig nu. Det var hen som sa just orden ”Du kan inte alls gå. Du tar dig fram. Det är skillnad!” 
 
Jag har övningsgått med kryckor inne i lägenheten fram och tillbaka. Långsamt. Jag kan sträcka ut mitt vänstra ben relativt bra. Men jag kan inte lägga någon vikt på benet i rakt läge. Jag försökte bita i något (för att inte skrika av smärta) och stå kvar på benet. Men knät är väldigt ostadigt. Passivt utsträckt ben går ganska bra, fast det är svårt att pressa ner det. Men jag behöver bara att det är möjligt.
 
Visst finns det inget juligare än en pepparkaks-magnetröntgen-apparat? Skämt å sido. Beror lite på vilka preferenser en själv har. Typiskt mig med sjukhusrelaterat i alla fall. Men det är kanske inte så konstigt. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Knä, Magnetröntgen, Smärta, baka, fysioterapeut, kryckor; • Kommentarer (0)

Ingen värme kvar

Jag ser hur du försöker. Det är nästan plågsamt att se på. Fast du är så himla rädd, så säger du precis de rätta orden som du ska säga. De ord du borde sagt för flera år sedan strömmar ut ur munnen på dig. Men du väntar inte på svaret. Det märks att du ännu är för rädd. För vad, vet jag egentligen inte. Det är du som borde ta hand om det rädda hos mig. Istället blir det tvärtom. Jag tar hand om din rädsla. 

Det värsta är att du överger mig. Igen. För att ett mikroskopiskt litet hopp väcktes i mig och precis när jag ska till att andas ut, då överger du mig eftersom du inte vågar stanna kvar och möta svaret. Och jag  är så dum att jag låter dig överge mig. Jag låter dig finnas kvar i din frånvaro. Fast det ger mig ingenting. Det finns ingenting kvar. Jag märker det i kramarna. Kramarna som blivit utbytt mot tre lätta klappar på ryggen. Det finns ingen värme där. Jag har inte heller något att ge. Jag undrar om du också märker det? Och om du märker, bryr du dig ens?

Jag trodde att jag skulle vara beredd. Inte ha några förväntningar. Inte bry mig. Jag är ju så van. Men jag vet att man inte kan välja att inte känna sig sårad och övergiven.

Det som får den iskallaste klumpen i magen att smälta är de personer som fick mig att känna mig uppskattad. De som brydde sig och verkligen engagerade sig och gav varma kramar, fast de inte var tvugna. Det gör mig bara så fruktansvärt ledsen och gör så ont att de ville låta mig veta om att jag var värd att få det fast ingen annan kunde ge det, men att de bara kunde stanna tillfälligt. Var det rätt att ge mig det och sedan försvinna? Jag kunde inte välja om det var värt att älska och förlora, eller inte. Ni bestämde det åt mig. Jag kommer troligtvis aldrig få svar på mina frågor. Men jag ställer de ändå. Hur tänkte ni? 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, Smärta, kram, rädsla, vägra vara tyst; • Kommentarer (1)

På gott och ont

Ungefär 400 personer står i kö för att få göra magnetröntgen. Det innebär att väntetiden för mig kan bli flera månader för just det typ av undersökning jag ska göra. Det var vad jag fick höra på telefon från en nisse på sjukhuset idag. Det är en jättelång tid att halta. Men tack och lov kan väntetiden bli bara några veckor om jag åker till Uppsala istället. Så jag tänker åka dit. Jag får göra det till en rolig utflykt. 
 
Jag provade ett träningspass med dans i bassäng på parkbadet idag (jag vann träningspass i somras). Vattenträning ska ju vara så himla skonsamt! Jag hade en förhoppning, om än naiv sådan, om att viktlösa rörelser i vattnet skulle få låsningarna i knä att ”lossna”. I vattnet kändes det faktiskt bra. Jag kunde simma. Jag kunde dansa balett. Jag kunde skuggboxas och öva kicksparkar. Jag kunde till och med hoppa grodhopp. I vattnet var jag nästan helt utan problem i knä. I alla fall om jag inte sträckte ut benet till max. Jag har blivit en mästare på att klara av saker utan att räta ut benet... På gott och ont. Jag ville tro att samma känsla skulle stanna kvar uppe på land. Men jag haltar fortfarande med ett lätt böjt ben. Jag kan inte sträcka ut benet utan att det gör ont och låser sig. Det ska bli spännande att se hur kroppen kommer må imorgon.