Midsommar i Stockholm

I söndags åkte jag till Stockholm över dagen och träffade ett gäng härliga människor för att fira midsommar lite tidigare. Jag tror jag åt mjukglass 3-4 gånger. Det fanns liksom obegränsat mycket godsaker på kalaset och det var sååå gott med jordgubbar! Men vi band midsommarkransar (eller hjärtan) på en picknickfilt och pratade om viktiga saker medan vi tog en promenad längs vattnet också. Det blev till och med en liten tur in på Sjöhistoriska museet. 
 
Det tog dock på krafterna att resa så långt, vara aktiv en hel dag och en lång resa hem igen. Jag var helt utslagen igår. Jag tittade på film efter film. Jag försökte ta en promenad men varje steg kändes blytunga och jag ville helst bara lägga mig som en sjöstjärna på backen. Men det är så här jag får räkna med att må efter en hel dags äventyr. Idag börjar det äntligen vända och kännas lite bättre. Eller så har jag helt enkelt bara varit klok att inte göra några större prestationer. 
 

Jubel, highfives och segerkram

Jag är så glad att Christian och hans kids kom på ett överraskande besök och tog med mig ut för att uppleva "Sandvikendagarna". Jag har haft det jätteroligt! Det har varit lite olika aktiviteter och uppträdanden (bl.a. Panetoz). Vi var med på olika frågesporter, fikade prinsesstårta och tävlade i att blåsa en gummianka snabbast i mål i en ränna. Det där sistnämnda var inte riktigt min grej. Ankan åkte sakta framåt och jag blev mest yr av allt pustande. Men det var kul.
 
Det allra roligaste var däremot när jag utmanade Christian i en balansövning som Parkbadet anordnat. Vi skulle stå och balansera på ett ben på någon slags ”balanskudde”. Först var det mest bara på skoj mellan oss två. Men när jag fick veta att den som klarade av att balansera längst av alla tävlanden under eftermiddagen skulle vinna ett pris, då tog vinnarskallen i mig över. Christian kämpade på tappert och klarade ca 3 minuter innan mjölksyran fick honom att tappa balansen. Jag stod fortfarande kvar och balanserade. Nu handlade till stor del om krigarmentaliteten att härda ut. Mjölksyran fick hela benet att darra. Men jag bara fortsatte behålla fokuset. Minut efter minut. Folk började samlas runtomkring mig. Det gjorde ont i benet. Men det kändes lättare när folket började klappa händerna och heja på mig. Jag ville bli ännu bättre och höll ut ännu längre. Jag lyckades stå och balansera på ett ben i hela 7 minuter och 54 sekunder!! Jag togs emot av jubel, highfives och en segerkram. En så härlig känsla! 

Jag spöade inte bara Christian, jag tog hem segern i hela tävlingen! JAG VANN! Priset blev två gruppträningspass på Parkbadet (precis vad jag ville ha) och en box med RÅ-lingonsaft. Jag är löjligt glad och stolt över min insats. Det gav en härlig kick med känslan ”Jag kan! Jag kan!”. Jag hade ju flera odds emot mig med mina opererade knän. Men vi får inte glömma att jag tränat hårt för att lära mig gå och må bättre. Det här bevisar att jag har gjort det riktigt bra! 
 
• Kategori: Kampen, Kvalitetstid; • Taggar: Knä, Parkbadet, Sandviken, Sandvikendagarna, balans, krigarmentalitet, mentalitet, tävling; • Kommentarer (1)

Allt såg bra ut

Nu har jag fått svar på alla de tester och undersökningar - EEG, EKG och blodprover - de gjorde efter att jag svimmade. Allt var helt normalt. Allt såg bra ut. Jag hade förstås liiiite lågt blodvärde och, vad jag förstod det som, enstaka mängd extraslag på hjärtat. Men det är helot ofarligt och inget som borde orsakat svimning. Alltså kan vi egentligen bara konstatera att inget syns när jag inte svimmar. Däremot vet vi inte vad som händer när jag svimmar. För att kunna ta reda på det behöver undersökningarna göras samtidigt som jag svimmar. Men det är ungefär lika svårt att pricka ”rätt undersökning i rätt tid” som att försöka klyva en atom. Just nu får jag bara avvakta och se om jag svimmar igen. 

Det känns både bra och dåligt att proverna såg bra ut. Först bra. Bra för att de inte upptäckte något allvarligt fel. Sen dåligt. Dåligt för att jag fortfarande inte vet orsaken till att jag svimmar någon enstaka gång per år. 
 
Jag berättade om det här för er. En kvävande tystnad uppstod. Den ena lämnade samtalet. Den andra satt tyst kvar, men försökte byta samtalsämne. De var aldrig försvunna, men aldrig deltagande. Jag skämdes för att jag, eller det jag gick igenom, inte var viktigt nog för dem. Inte den här gången heller. Men det är inte jag som borde skämmas. Jag vet det nu. Rent intellektuellt. Men ändå är det så svårt att ta in det rent känslomässigt.
 
Jag är såå tacksam som fick dela en pizza med någon som bryr sig och fira den "goda delen" av resultaten idag. 
 
• Kategori: KampenTaggar: EEG, EKG, Ensamhetskänslor, Reumatism, svimma; • Kommentarer (2)