Solen skiner idag

FÖRE
 

EFTER
 
Jag har en "magisk läke-tejp" som hjälper till att ärren ska läka ihop fint. Och det fungerar! Det ger dock inte den snyggaste brännan. Men det får det vara värt. 
• Kategori: KampenTaggar: Sol, läka, läkande, läker; • Kommentarer (0)

Hope is by my side, I will be alright

 

Jag och sjukgymnasten brukar skoja lite. Eftersom jag inte kan sträcka ut båda benen som alla andra så kan jag istället försöka satsa på att vara brunast till studenten. Jag vill mest det för att dölja "den bleka anemiska charmen" jag brukar ha när jag har dåliga blodvärden. Det har jag försökt med idag - att bli brun. Men istället för att plugga utomhus har jag idag haft vattenkrig och lekt en massa andra saker med lillasyster. Allt på ett ben. Eller nja… jag gjorde mitt bästa. Jag vill inte överanstränga mig men samtidigt bryr jag mig inte så mycket längre om det blir värre(fast samtidigt gör jag det). Jag får ändå börja om från början efter operationen... 

 

Skolan håller nu på att rusta upp(vilket man borde gjort för länge sedan!!) inför nästa vecka när jag kommer i rullstol. Man fixar rampen som inte fungerade helt optimalt och man lagar dörröppnarna som inte fungerat på flera år. Det är bara tillfälliga lösningar, men man har lovat att ordna permanenta lösningar inför nästa läsår. Nu tar jag studentenom om två veckor men det kan ju komma fler efter mig som behöver hjälp. Det har skolan insett nu. Grattis! 

Vi kommer aldrig att förlora

Övar flitigt på böjförmågan i benet - men det fattas mycket!
 

Idag har jag varit så trött att jag nickat till flera gånger i taxibilen. Men jag tog mig till sjukhuset och hem igen utan att somna!

Det är rehabilitering- dag 24 nu. Jag fick köra nästan samma pass som tidigare. Men vi tog bort balansplattan eftersom foten måste vila efter sprutan. Istället la vi till en ny övning, bäckenlyft på boll. Allt har gått riktigt bra idag. Förutom att min högra handled har bangat ur och är inflammerad. Jag ska nu använda mina handledsbandage ett tag för att se om det går över. Annars måste jag in och spruta kortison även där…

Jag har haft svårt att gå sen slutet på november, 2012. Jag kan knappt fatta att mitt knä en dag bara bestämde sig för att bli inflammerat och svullet. Och sen har ju allt bara gått utför kan man säga. Mitt knä kommer aldrig återhämta sig helt. Men jag är glad och tacksam för den tid jag fick, allt det jag hunnit med att göra på två ben. Men jag ger inte upp hoppet om att en dag kunna hitta på mer roliga aktiviteter. Jag måste bara leta alternativ.

Jag och sjukgymnasten har mest diskuterat och pratat om operationen och om hur upplägget blir nu. Det enda jag vet om själva ingreppet är att man ska försöka lösa upp ännu mera i knä och lösa upp det som finns kvar av menisken? Man kan ju fundera över om det kommer finnas något kvar när nissarna är klara. 

Min sjukgymnast och en annan specialist på just knän tyckte tidigare att läkarna borde lägga ner med fler operationer. Dem tyckte till en början att man försökt tillräckligt och att det inte vore moraliskt rätt att fortsätta behandla. Någonstans måste man dra en gräns för hur mycket man kan skära upp när det ändå inte kommer bli helt bra. Men med den nya medicinska bedömningen håller båda med om att en operation krävs för att knä inte ska förstöras i framtiden och för att jag ska få bättre livskvalité. Det känns bra att vi alla är överens.

Jag kommer få flera olika sjukgymnaster som ska titta och hjälpa mig efter operationen. Fler sjukgymnaster specialiserade inom både reumatologi och ortopedi. Det känns jättebra att flera vill titta och komma med idéer hur man ska få mitt ben att fungera så bra som möjligt. Men annars ser upplägget ungefär lika ut som efter den senaste operationen. Flera dagar på sjukhuset där jag får böja och sträcka benet i en kemitec-maskin och fortsätta träna varje dag med fokus på sträckningen! Jag SKA och MÅSTE under 5 grader. Just nu går det max 7grader. Jag vet, det låter inte mycket att operera för 2 grader. Speciellt inte när jag tänker att man först opererade för 30! Men små grader gör större skillnad än vad man tror. Konstigt nog, kan jag tycka, är att den här operationen kommer bli större än förra. Skönt att jag i alla fall vet om det den här gången så jag kan förbereda mig både praktiskt och mentalt.

Ortopederna hade redan prioriterat att operera mig den här veckan. Tur att jag fick och kunde skjuta på det till tidigast veckan efter studenten. Att jag kanske kommer missa midsommarfirandet känns inte lika viktigt. Det kommer igen nästa år. Det gör inte studenten. 

Sjukgymnasten tyckte det var läge att ta fram rullstolen nu. Vi skoja lite, men blandat med allvar, att om jag klarade av att ta mig runt vårruset i den så klarar jag sista tiden i skolan också! Jag måste ha rullstol nu för att spara på krafterna och för att jag ska kunna vara med på så många aktiveter som möjligt och fixa studentdagen på gående ben! Det blir ingen brännbollsturnering för mig. Men det är viktigt och kul om jag i alla fall kan komma och titta på. Heja på dem andra och få "vara med”. Med rullstolen har jag en chans att hänga med de andra. På sätt och vis i alla fall, även om det inte känns speciellt kul att rulla runt i skolan. Men det är svårt med kryckor med en inflammerad högerfot och höger handled + mitt redan dåliga vänsterknä. Det finns inget annat alternativ om jag vill uppleva sista tiden i skolan tillsammans med klasskompisarna. Och det vill jag. 

Innan jag fick hoppa ner på kryckorna till taxin klappade sjukgymnasten om mig på ryggen samtidigt som hon sjöng "vi kommer aldrig att förlora” med en inlevelse bara hon kan ha och sa att det är den inställning vi måste ha. Jag håller med. 

• Kategori: Kampen, Rehabilitering, Studier; • Taggar: Gradvis, Sjukgymnastik, VårRuset Gävle 2013, knä inflammation, läkare, nissar, operation, rullstol, skolarbete, öppen knä operation; • Kommentarer (0)