Magnetröntgen i Uppsala

Igår tog jag tåget hela vägen från Sandviken till Uppsala för en liten utflykt. Kan man kanske nästan säga. Jag åkte dit för en magnetröntgenundersökning av vänster knä. Det gick smidigt och bra, men mycket roligare än så var det inte.
 
Jag hann knappt sätta mig i väntrummet innan jag blev uppropad. Jag var inte sen, utan bara punktlig. Om det står att jag borde vara där en kvart före den egentliga tiden, och jag själv normalt vill vara en kvart före en bokad tid, då blir det ju en halvtimme före utsatt tid jag ska vara där. ;) Det var i alla fall bra att jag fick påbörja undersökningen tidigt eftersom röntgenplåtningen tog lite längre tid än de väntade 20–40 minuterna.
 
Jag fick till att börja med byta om till en tre nummer för stor vit skjorta. Sen kom röntgensjuksköterskan och förberedde insättning av kanyl. Jag skulle få kontrastvätska i kanylen under undersökningen för att nissarna ska kunna se, utöver eventuella skador, om jag också har inflammation i vänster knä.
 
Jag rullades in i det stora röret med mössa och hörselskydd och bara låg och stirra upp i taket medan apparaten bankade och lät. Det är sååå trist och jag är sååå less på det! Vid halvtid sprutades kontrastvätskan in i kanylen och jag åkte in i tunneln för en omgång till. Efter totalt en timme var utmaningen att ligga blickstilla klart och jag plåstrades om av den vänliga röntgensjuksköterskan (sköterskan var det bästa som hände den dagen). Gosegrisen satt självklart tålmodigt och väntade på mig. 

Nu är det bara att invänta att postis-Per kör fram brevet till min ortoped som ska kika på röntgenbilderna. Jag vet!! Visst är det galet att bilderna - i dagens IT-samhälle - ska behöva skickas brevledes! Men tålamod nu. Svaren kommer. 
 
Det är inte bara vänster knä som bråkar och gör ont. Mitt högra knä börjar ta stryk av att jag haltar på vänster ben. Men jag har pratat med reumatologen idag och ska få det högra knät undersökt nästa vecka.
 
• Kategori: KampenTaggar: Magnetröntgen, Reumatism, Röntgen, Uppsala, artrosfibros, kanyl, kontrastvätska, reumatlogen; • Kommentarer (2)

Minns du mig?

Bästa tidsfördrivet på sjukhuset. 
 
Om vi sågs idag, skulle du känna igen mig? Eller skulle du kanske bara tycka att mitt ansikte var bekant och börja fundera över vart du kan ha träffat mig tidigare? Skulle du komma ihåg vad jag heter? Om du inte kunde placera vart du sett mig, skulle du fortsätta fundera på det eller skulle du ”släppa det” och inte bry dig? Eller är jag helt borta för dig och du skulle inte ens titta en extra gång om det var mig du precis mött?
 
Låt det vara obesvarat. Då har jag i alla fall inte fått ett nej. Jag vill tro att du kommer ihåg mig. Jag behöver få leva på den tanken att jag finns kvar i ditt minne. Det känns viktigt därför att du var viktig för mig.
 
Men efter hur lång tid tar det innan en glömmer bort exempelvis en elevs ansikte? Eller en patients? En lärare som ser en elev nästan åtta timmar varje dag under tre års tid glömmer så småningom. För det finns väl ingen som kommer ihåg alla de mött? De träffar ju sååå många under sin yrkesverksamma tid. Men efter hur lång tid bleknar minnet? En som jobbar på sjukhuset och ser patienten en timme en gång i månaden under tre år borde glömma snabbare, eller? Finns det inte vissa personer som stannar kvar i minnet lite extra? Oavsett hur ofta en träffats? För jag tror det handlar mer om vilka känslor som väckts hos varandra. Ju starkare känslor, desto starkare minnen. Jag vill tro att jag berörde något inom dig, precis som du berörde mig och att vi därför alltid kommer minnas varandra. 
 

Inte lika viktigt

Det här är överspelat nu. Men jag behöver skriva det här nu om hur det var för mig. Jag åkte till skolan dagen efter min senaste dubbelsidiga käkledsoperation. Skenet bedrog dock. Jag var inte alls pigg och smärtfri. Jag borde inte varit i skolan. Men ni förstår inte. Jag hade precis varit med om en för mig stor grej. Det är naturligt att jag vill omge mig med människor jag kunde känna mig frisk med. Jag ville inte sitta ensam hemma och ha ont. Jag kände att det var viktigt för mig att vara bland andra. Det enda alternativet kände jag var att ta mig till skolan. Men det känns naturligtvis jättejobbigt att inse att jag är den enda som egentligen tycker att det är så jättejätteviktigt. Att jag gör så mycket för det där lilla. Ingen annan skulle göra så mycket. Andra stannar hemma för betydligt mindre saker. Jag menar inte att mitt sätt är bättre. Bara annorlunda.
 
Det här handlar inte om att jag vill att andra ska försöka mer eller ska tycka det är lika viktigt (okej, en del av mig vill nog det). Utan det handlar om att jag behöver bli medveten om mina egna känslor kring det här. Jag har förut åkt hem från sjukhuset för tidigt (den gången fick jag åka tillbaka via akuten sen) för att träffa en för mig viktig person. Det är inget eftersträvansvärt precis… Det jag försöker säga är hur stark den här känslan är för mig. En känsla av att jag verkligen vill ha trygghet och tar till alla medel och sätt jag kan för att få det ”lilla”. För mig är det mycket. Det har blivit så.
 
Jag försöker att inte vara för hård mot mig själv. Den där gången hade jag väldigt lite tid (2 dagar) att förbereda mig både praktiskt och mentalt. Det är lätt att överlevnadsinstinkten sätter in. Ingen vill vara ensam när en går igenom något så här tufft. Det är bara så. Jag gjorde i alla fall tre bra saker den här gången:
 
  1. Jag stod på mig om sjuktaxi och fick det beviljat efter operation.
  2. Jag var ärlig och sa att jag inte är van, men att jag har mycket erfarenhet och visst tycker det här är tufft!
  3. Jag tillät mig återhämta mig i egen takt på sjukhuset (!) innan jag åkte hem.
 
Det är kanske små segrar. Men de räknas.
 
Jag hann tyvärr inte meddela så många inför den där operationen. Nu får jag därför frågan ”inget som händer inom 48 h?” lite som för att visa att de minsann bryr sig. Vill räknas med. Vill gottgöra tidigare brister. Eller egentligen kanske bara peka på att de lämnades utanför. Inte vet jag. Jag är inte dum. Inte ni heller. Självklart hade jag hunnit meddela om operation, om jag verkligen ville. Men jag ville inte. Så är det. Vissa ville jag förstås säga något till, men jag kunde inte eller vågade inte.
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, käkledsoperation, operation, viktigt; • Kommentarer (2)