Vi är vuxna sommarbarn



När jag bloggar sent (eller inte alls) beror det ofta på någon utav dessa två anledningar. 1, att jag är för sjuk. 2, att jag har levt livet. 

Idag beror mitt sena bloggande på alternativ två. Jag har levt. Jag har varit ute hela dagen idag! Precis som jag vill att det ska vara under sommaren. Först bad och picknick på Hedåsens strand. Lite kallt i vattnet i början. Men sen var det faktiskt riktigt skönt att simma!

Sen åkte vi vidare mot Årsunda strandbad och deras lekplats (gungbräda äger!). Ta tillbaka min stulna barndom: check!

Sen tog vi en längre roadtrip där vi gled runt på slingriga skogsvägar, försökte läsa karta, samtidigt som vi åt jordgubbar och kladdkaka. Vi bestämde oss för att åka till kalkbrottet i Torsåker. Mäktigt.

Nu har vi fikat upp allt gott och min högra käkled har börjat ge upp efter allt tuggande. Jag är trött i hela kroppen. Jag har levt utöver mina krafter. Men det gör inget. Inget alls. För idag har jag levt. 

Ibland delar faktiskt livet inte bara ut snytingar och det är viktigt att fokusera mer på dem lyxiga stunderna.

Till sist vill jag TACKA alla så JÄTTEMYCKET för all stöttande respons på inlägget "Till dig som hatar min kropp". Det är jättefint att läsa!! 

Till dig som hatar min kropp

Fotograf: Lina Westman - Nöjesmix
 

"Fan Camilla, du är pinsam att vara ute med!"
"Ojoj ska du verkligen visa benen? Du kan inte ha klänning."
Ӏrret blev verkligen inte snyggt!"
"Nej vad dom förstört dig flicka!!!!"

Jag orkade inte försvara mig själv. Det är inte värt det. För du kommer ändå aldrig förstå. Du vill inte. Istället blev jag tyst. Gick därifrån. Men vad tror ni det här gör med mig? Jag blev faktiskt sårad. Jag är för defekt för att umgås med. Det är i alla fall den känslan jag får. 

Jag har skrikit och hatat mig själv – min kropp – för att den är så elak. Jag har slagit mina knän blåa för att jag hatat dem så mycket. Arg för att min kropp skulle hindra mig från att umgås med dig. Jag var tvungen att anpassa och dolde en del av mig för att jag skulle bli accepterad. Hela tiden har jag känt mig tvungen att kompensera för dina fel. 

Jag har alltid försökt se mina ärr som segerbevis. Något att vara stolt över. De står ju för något jag övervunnit. Tänkte att om jag visade att jag tyckte att dem var okej, då skulle du också se det. Men du fick mig att känna, genom att säga så där, att jag inte duger att umgås med. Jag trodde bara aldrig att du kunde hata min kropp så mycket att jag ska tvingas dölja mig.

Men sen tänkte jag om! Min kropp hindras inte alls från att umgås med dig. Det som hindras för att vi ska umgås är din sjuka syn på min kropp. Min kropp är fantastisk! Jag tänker inte gömma mig. Jag tänker inte anpassa mig för dig. Vill du inte umgås med mig om jag vill visa benen i sommar. Det är ditt val! Jag väljer alltid klänningen framför dig. För vet du vad? Jag har inte fina ben trots ärret. Jag har fina ben därför att ärret sitter där det sitter och bär på en historia som talar om att jag överlevt en hård jävla kamp. 

Mina ben blir bara finare för varje operation. Jag tycker det är synd om du inte kan se det och inte vill umgås med mig. Men det är inte min förlust. Den är bara din

• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Reumatism, benen, kroppen, ärret; • Kommentarer (56)

Sommarkväll

Igår blev det en fin sommarkväll. Maria kom över hit. Vi åt pizza på uteserveringen, godis från hemmakväll och sen bara massa prat liggandes på soffan med proppmätta magar fram till klockan tolv på natten. Precis som det ska vara!  

Jag har börjat berätta om ”min lilla hemlighet” för några fler nu. Det kändes inte så ångestfyllt att komma med avslöjandet som jag först trodde. Det känns till och med bättre efteråt. Bara för att jag hatar mig själv, så betyder inte det att andra också gör det. För som sagt, det är fullt logiskt varför jag gjort så här och jag tror ni hade gjort lite samma sak. Det känns skönt att veta att det trots allt är en fullt normal reaktion i en onormal situation. Men jag är väldigt hård mot mig själv.

Det är svårt att skriva en uppriktig och ärlig version om jag är så här självkritisk. Det är lätt att det kommer ut på fel sätt. Men ju mer jag pratat om det, desto modigare blir jag och vill berätta. Jag vill dock helst låta er höra det från mig, innan ni läser det här på bloggen. I alla fall er som vill och kan lyssna.