Aldrig liten som stor

 
Jag tar emot din hand om du lyssnar, bryr dig och stannar kvar. 
 
Många – vilket känns som hela världen ibland – har svikit mig gång på gång när jag behövt någon som allra mest. Jag kan därför känna mig otroligt ensam. Min känsla är sann för mig. Ensamheten handlar om att jag inte kan prata med någon om det som känns viktigt för mig. Det handlar om att jag tror på tankarna om hur en relation ”borde” vara/kännas. Att ha flera omkring sig, men ingen att vara med. Att ropa ”jag behöver dig”, men du kommer inte. Att be om hjälp, men inte få den. Att ha en känsla av att ingen bryr sig. Att alla ser och hör, men inte gör något. Att flera säger att de är villiga att lyssna, men ändå ingen som frågar mig. Att berätta, men bli dömd och inte lyssnad till. Att jag tvingas bära, när du skulle burit mig. Att jag aldrig får vara liten som stor. Att de enda som utplånat tomheten och någonsin visat mig äkta trygghet försvinner, för att "det är så det fungerar". Att glömmas av de som jag aldrig kommer glömma. Att det finns personer i mitt hjärta, men inte i mitt liv. 
 
Det krävs tid innan jag vågar känna tillit till någon. Innan jag överhuvudtaget vill veta av dig! Jag kommer avvisa dig gång på gång. Testa om och om igen om du anstränger dig tillräckligt. Jag kommer bli arg och projicera ilskan mot dig. Minsta lilla tecken från dig att du inte skulle bry dig kan överanalyseras och vara en grad av helvetet för mig. Men försök förstå att jag är rädd och tänker på allt som tidigare hänt mig. Jag försöker bara skydda mig själv från att helt falla sönder ifall jag blir sviken. Jag tänker på alla gånger jag blivit övergiven i det ingen ska behöva vara ensam i. Men jag ber dig fortsätta försöka om du bryr dig om mig. Lova aldrig någonsin mer än vad du kan hålla. Ge mig kärleksfull vänlighet, tålamod och tid och jag kommer ta din hand. Det handlar om en kram, en hand på axeln, en glass i solen, ett samtal eller text till mig där du frågar och ber mig berätta mer. Att vara en trygg vuxen.
 
Det kan vara frustrerande att försöka nå fram till mig. Men försök då att sätta dig in i min situation. Om du blivit sviken och övergiven 1000 gånger. Varför ska du lita på att löftet nummer 1001 är annorlunda? Du behöver visa att du menar det. Då kommer jag tillslut låta dig komma nära och jag vågar öppna upp mig och dela ensamheten med dig. Du behöver fråga mig. Gärna flera gånger så att jag vet att du menar det. Det är svårt för mig att söka kontakt när jag som barn inte fått prata om vad jag känner. Jag är fruktansvärt rädd för att vara jobbig. Du behöver höra av dig till mig. Jag vill det, men vågar inte säga det. När jag vågar berätta, då är det ett tecken på att du fått mitt förtroende. Jag litar på att du inte gör mig illa för de känslor jag känner. Så snälla fina underbara du: fortsätt försök komma närmare mig med din kärlek, tålamod och tid. Då kommer jag släppa in dig och du kommer göra STOR skillnad för mig.
 
 Kom ihåg det viktigaste av allt: När dina ord inte finns där, visa att Du finns där. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Ensamhetskänslor, Reumatism, artrosfibros, trygghet, ungdom; • Kommentarer (2)

Apokalypsen

Jag skriver det här medan alla andra strax ska gå och sova. Och för att jag inte vet vem jag skulle höra av mig till. För jag behöver skriva och vara ärlig nu. Jag har varit så sorgsen hela dagen att jag knappt fått i mig något att äta. Nu behöver jag dig. 
 
Jag fick en fråga idag som jag inte kunde vika undan ifrån. Det handla om operation. Du frågade ”Hur känns det?” och för några sekunder spelade allt det tuffa ingen roll längre. För någon hade förstått det där tunga och vågade fråga och inte väntade på att jag bara skulle berätta. Jag svara att det som skrämmer mig mest med operation är ensamheten och inte kniven. Paniken: Vem har jag den här gången? För det handlar om ett tryggt och tillitsfullt stöd som kan vara med mig känslomässigt genom hela uppdraget. Som finns där för mig. Det tar tid att bygga upp en sådan relation och kräver stort tålamod för den som ska vara "hålla-handen"-material. Jag vet att jag kan genomgå ingrepp under narkos själv. Jag har klarat mig själv. Minst 30 gånger nu. Men jag vill inte. 
 
Jag vet att jag borde vara glad för den tid jag fick tillsammans med några av mina "utvalda" trygga vuxna. Men jag kan inte!! Kärleksfull vänlighet behöver man hela livet. Inte bara en termin eller två. Det går att leva ett tag på den. Men man behöver fylla på. Paniken: Hur gör jag det nu? Jag har låtsas flera gånger att de lyssnat och kramat om mig när jag behövt det. Men bara när jag låtsas har det gjort så fruktansvärt ont i hela bröstet på mig. Det liksom skär. Så ont att jag grimaserar i hela ansiktet och måste sluta tänka på det. Det känns som om hjärtat bokstavligt talat går sönder av saknad. Ibland vill jag dock nästan uppleva smärtan så intensivt det bara går. Att det ska vara så plågsamt det någonsin kan vara. 
 
Ganska snabbt fick jag de ”ångestladdade” följdfrågorna om övergivenhetskänslorna. Jag berätta att jag saknar dig. Och dig. Allihop. Jättemycket. Jag kunde berätta precis vad som helst och du nickade och lyssnade hela tiden. Du sa att du förstod. Fast du kommer snart lämna mig i alla fall. En laddning med tårar började flöda. Nerför halsen rann tårarna, men jag gav inte ifrån mig ett ljud. Du sa att tårarna behövdes. Att de inte skulle komma om jag inte behövde det. Fast jag var så förtvivlat ledsen, var jag på samma gång så himla lycklig. För första gången behövde jag inte låtsas bli lyssnad till och få en kram. Åtminstone inte den här gången.
 
"Gråt ut dina tårar" sa du. Medan snoret åkte hiss i näsan fortsatte jag berätta. Det fick mig att skälva och jag snyftade och hulkade ännu mer som jag försökte kväva i mina händer. I över två timmar, nästan tre, satt jag så. Du satt bredvid hela tiden. Bara fanns. Utanför dundrade åskan och regnet var ett faktum. Så småningom avtog ovädret. När vi kramat om varandra för att säga hejdå hade molnen på himlen lättat. Så även mitt hjärta. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Ensamhetskänslor, Reumatism, artrosfibros, saknad, tårarna, övergiven; • Kommentarer (5)

17 superkrafter

Superkrafter har inte bara den som kan flyga, bekämpa brottslighet eller lyfta tunga saker. En hjälte kan så mycket mer. Är mer. En hjälte är:  
  1. Den som säger "jag vet inte vad jag ska säga, men jag finns här" och bevisar det. 
  2. Den som skriver "jag backar inte undan" och hör av sig för att fråga hur läget är. 
  3. Den som ger bort ett gosedjur inför operation.
  4. Den som gör taktil handmassage när händerna gör ont.  
  5. Den som kommer ihåg när jag ska på ett viktigare sjukhusbesök och önskar lycka till. 
  6. Den som vill veta hur det gått efter ett ingrepp på sjukhuset. 
  7. Den som ringer när jag ligger på sjukhus för att höra hur jag mår. 
  8. Den som ger ett armband för att alltid finnas nära.
  9. Den som fortsätter lyssna fast klockan närmar sig två på natten.
  10. Den som pratar om allt annat än det tuffa som väntar för att lugna. 
  11. Den som skickar en videohälsning. 
  12. Den som har ett stort hjärta som räcker till en plats även för mig. 
  13. Den som skjutsar mig i rullstolen i ett springlopp på 5 km för att förverkliga min dröm om en medalj. 
  14. Den som klipper ihop en Powerpointpresentation till mig med fina ord och bilder. 
  15. Den som håller handen under ett ingrepp och inte släpper taget. 
  16. Den som kramar om och stryker mig över håret när jag är ledsen.
  17. Den som skämtar och får mig skratta fast än det känns tungt. 
Regelbundna träffar med hjältarna och jag inte bara uthärdar det liv jag har fått tilldelat - jag växer och blir starkare. Jag omringas av kärlek. Vilka fler superkrafter skulle du vilja skriva upp på listan? 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Reumatism, artrosfibros, hjälte, min lilla armé; • Kommentarer (4)