Det är magiskt!

För 5 år sedan tog jag bort 28 stygn i knät efter en större operation på grund av reumatismen. Jag hade fått beskedet att jag var tvungen att vara beredd på att jag aldrig mer skulle kunna gå igen (hur man nu någonsin kan förbereda sig på en sådan sak). Jag hoppade på kryckor och hade en stor plåtställning runt benet i flera månader. Det blev flera operationer och lång rehabilitering. Många av mina drömmar grusades.
 
Men jag var tvungen tro på att det skulle finnas så mycket som jag inte visste om än - upplevelser som väntar där ute i framtiden - som skulle berika mitt liv och som skulle vara värt att kämpa för. 
 
IMORGON ska jag vara med på showen Magic of Dance och dansa balett! Det är mot urusla odds att jag kan gå igen, men det är helt MAGISKT att jag kan dansa!!
 
Självklart skulle jag vilja dela den här magiska stunden med er i min lilla armé som följt mig genom dessa år. Tack för ditt stöd!
 
 
Fotograf: Christian Lundmark

• Kategori: Aktiviteter, Kampen; • Taggar: Dansa, Knä, Reumatism, artrosfibros, balett, min lilla armé, operation, tacksam; • Kommentarer (4)

Vem fick du vara med?

Jag var på gruppträff igår. Vi pratade mycket om känslor. Exempelvis vad gör mig lugn? Kall? Arg? Det kan vara bra att bli medveten om sina känslor. Speciellt vad som gör att jag känner mig lugn kan vara användbart. Då kan jag bara plocka fram de "verktygen" när jag känner att jag behöver det. Jag skrev att kramar och gosegrisen gjorde mig lugn. :)

Vad gör dig lugn? Dela med dig av dina knep, om du vill. 

VI fick också reflektera över vilka vi fick vara med när en som barn var glad, ledsen, rädd, arg osv. Fanns det någon person som jag kunde ”vara med” när jag kände olika känslor, eller fanns det inte någon där? Var vissa känslor mer tillåtna än andra? Min uppfattning är att jag fått vara själv i många svåra känslor som barn och ung (ex. familjen har inte sett mig ledsen sedan jag gick i blöja). Jag tänker exempelvis på all den rädsla, frustration, ledsamhet och andra känslor som jag tvingades brottas med helt själv när jag var själv på sjukhuset. När man inte kan vara med någon i svåra stunder är det inte konstigt att det ger känslan av otrygghet. Även om det är en jobbig insikt, så kändes det lite skönt att få en förklaring jag kan ta in rent intellektuellt. 

Vem fick du vara med när du var ledsen? Glad? Rädd? Arg? Besviken? Skamsen? Berätta, om du vill. 
 
Vi tittade på olika bilder/vykort också. Vi skulle välja ett par bilder som man fastnade lite extra för. Kanske något som kan beskriva ens liv eller på annat sätt väcker tankar och känslor om det ”svåra”. En av bilderna jag valde föreställde en bergsklättrare som hade en säkerhetslina som man tydligt kunde se höll på att gå av. Jag relatera till hur det känns när viktiga personer i mitt liv varit som livlinor för mig (personer som jag kunde vara många/alla känslor med), men att när de sedan försvunnit (av olika orsaker), har jag varit rädd att klättra utan säkerhetslina och plötsligt få mjölksyra och falla ner i avgrunden utan någon som räddar en. ”Försvinner du, försvinner jag” – principen. Det låter kanske "lätt" när jag skriver det. Men egentligen ligger det djupa och förtvivlade panikkänslor i orden. Jag vill att ni ska veta om det. 

Hur skulle din metaforiska bild se ut? Fundera en stund och berätta sedan, om du vill. 
 
Det kändes så himla bra och mysigt att sitta runt köksbordet och måla med tuschpennor. Att bara sitta och prata tillsammans, om än det är tuffa samtal. Jag känner att jag laddar krafter när jag är där. Jag försöker omfamna all trygghet jag får så att jag kan ”ta med mig” den känslan till svårare stunder när jag behöver plocka fram minnet igen.
 
Jag tog faktiskt fram minnet redan idag. Jag fick ett sms från sjukhuset medan jag satt och åt frukost på balkongen. Jag ska röntga käklederna redan nästa vecka. Jag hade ingen aning om det innan. Men jag gissar att det är kirurgen som vill se dagsaktuella bilder om de ska gå igenom en framtida operationsplan (käkledsprotes). bland agerar läkarna snabbare än de hinner meddela mig.
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, Röntgen, käkled, känslor, operation, trygghet; • Kommentarer (2)

Nästa steg

Tanken är att jag ska skriva ett ”terapeutiskt” brev till imorgon på gruppträffen. Men det är verkligen svårt! Jag vill inte sätta mig in i det rent känslomässigt. Eller, jag vill att det ska bli ”perfekt”. Jag vill att det berättas på rätt sätt. Jag vill inte glömma något. Men jag vill inte heller ta med för mycket på en gång. Jag vet att det allra bästa är att ”bara börja berätta”. Men jag är helt enkelt rädd för vilka alla känslor jag kommer möta under skrivandets gång. Mest rädd över att min insats kommer bli på tok för ambitiöst jämfört med grundtanken. Risken är i så fall att mitt tidskrävande arbete kommer kännas lite bortkastat. Jag vet att det inte är så egentligen. Jag gör det här för min egen skull. Ett steg mot att må bättre. Men ändå. 
 
Annars då. Jo, jag har varit på sjukhuset och lämnat tillbaka EKG-apparaten som jag hade för registrering av hjärtats aktivitet. Nu väntar nästa steg i utredningen: neurologen. Om två veckor ska jag hålla mig vaken en natt (det är ju sååå svårt!) för att sova middag på sjukhuset. Nissarna kommer fästa en massa EEG-elektroder på huvudet för att kunna registrera aktiviteten i min hjärna. Samma test som jag gjort tidigare. Jag hoppas det kommer gå lättare att somna den här gången nu när jag vet hur det går till. Jag måste komma ihåg att ha extra varma kläder med mig. Det är ofta kyligt på sjukhuset.
 
Jag avskyr att skjuta upp saker. Men fortsättningen på brevet får helt enkelt vänta på mig till imorgon förmiddag. Nu tänker jag lägga mig och sova!
 
• Kategori: KampenTaggar: EEG, EKG, Ensamhetskänslor, känslor, utredning; • Kommentarer (2)