Årets sista dag
Det finns tre upplevelser som jag kommer att tänka på när jag tittar tillbaka på året som gått. Händelser som förändrade något. Ett, jag har lärt mig dansa balett och till och med uppträtt på scen. Det gav mig modet att våga lita på att kroppen klarar mer än jag kanske själv först tror. Två, jag hittade en stödgrupp där jag träffade andra unga vuxna som delade lite samma känslor som mig. Tyvärr lades gruppen ned, men den lilla tid jag var med kändes superviktigt för mig och gav många nya reflektioner som jag bär med mig. Tre, jag har börjat studera till socionom. Utbildningen har bara börjat, men jag har redan vunnit mycket. Det känns som jag gör något viktigt för mig själv och i förlängingen också för andra.
Det har hänt tuffa saker också. Ett, den numera årliga käkledsoperationen. Två, utredning om epilepsi och körförbud. Tre, försämringen av vänstra knät. Nu när jag listar upp det märker jag att allt handlar om mina sjukdomar. Det är kanske inte så konstigt eftersom sjukdomar påverkar livet i allra högsta grad. Men jag har tagit mig igenom det dag efter dag. Inte alltid bara för att ”överleva”, jag har levt ibland också. Det har jag bevisat gång efter gång jag tagit mig för av livet. Som i exemplen ovanför. Det finns fler men som jag bara inte får plats att räkna upp här.
Det känns som ett påtvingat krav att känna att det nya året ska bli löftesrikt. Men man behöver inte känna sig hoppfull om 2019. Det räcker kanske gott med att vara nyfiken på vad som kommer. :)
Gott nytt år min lilla armé! Tack för ännu ett år tillsammans.