Runt en pall

Ibland känns det okej. Korta stunder till och med bra. Men allt för ofta kommer jag att tänka på längtan, saknaden, ensamheten och övergivenheten. Det kan vara en film, en låt, en bok eller egentligen vad som helst. Jag kan få vilken konversation som helst att handla om det. Oftast råkar det bara bli så. Det finns liksom så nära i tankarna att det är svårt att prata om annat ibland. Jag finner en slags tröst i att omringa mig av det som påminner om allt det. Samtidigt känns det som om jag går runt i cirklar och inte ”går vidare”. Men vad jag fått höra så tar jag tydligen små steg framåt. Min process kanske är mer som en spiral? Det går runt, men för varje varv tar jag mig lite längre fram. Jag hoppas det. 
 
Apropå cirklar. Tidigare i veckan gick jag runt en pall i köket i närmare två timmar. Jag bara gick långsamt runt, runt, runt… Jag ville prata med någon som varit med om samma sak som mig och det fanns bara en person för det uppdraget: och det var jag. Jag berättade högt för mig själv vad jag tänkte på just då. Jag vet, om någon sett mig där och då så måste de trott att jag blivit galen. Men jag fortsatte prata. Ända tills orden tog slut och jag kände mig tömd på alla känslor. Ibland är det skönt att berätta, försöka sätta ord på det och strunta i hur det kommer tas emot av någon annan. Det kan vara tufft nog att vara ärlig mot sig själv. 
 
Jag har ägnat två timmar åt att försöka skriva ner det jag faktiskt vill säga än att, som ovan, bara skriva att jag vill säga något. Men jag tog bort det. Det får bli ett eget inlägg en annan dag. 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, gosegrisen, , saknad, tankar, övergiven; • Kommentarer (2)

I en gummibåt

(null)
Igår hittade jag och Nellie på en massa skoj. Vi paddlade runt i gummibåten och badade och simmade förstås. Vi var på stranden i flera timmar. Till eftermiddagen spelade vi krocket, plockepinn (stor variant), twister och kasta pil. 

Jag blev helt klart lagom mör i kroppen efteråt. Det känns som mitt vänstra knä blir rejält utmanat med alla sommarens upptåg. Det låser sig lite oftare och känns aningen "svullet" emellanåt. Men det känns liksom som att det spelar mindre roll när ortopeden ändå önskar operera knät till hösten. Det har varit lite väntat (och kanske lite meningen) att knät skulle få mer problem. Min plan har varit att att avvakta med operation (alltså inte ens sätta upp mig på väntelista) och hoppas kunna planera in mer exakt när jag vill göra det. Jag vill försöka ta kontrollen. Vill försöka kunna minska risken att det ska krocka med annat i livet. Det påverkar i allra högsta grad vilket fall. Men jag tror kanske det är möjligt att det ska gå att göra det lite mindre tufft. 

Men om jag ska vara helt ärlig, vilket är svårast att vara mot mig själv, så handlar det nog om att jag vill känna mig tryggare i mig själv först. Jag har lagt mig under kniven allt för många gånger med en inre panik. Ofta med en svår känsla av ensamhet och att bli övergiven. Det väcker många minnen och känslor. Men jag jobbar på det! 

Dagstur till Leksand

(null)
I helgen åkte jag en kompis på en spontan dagstur med tåg till Leksand sommarland. Om ni frågar mig, lätt en av sommarens bästa dagar! 

Jag åkte alla rutschkanor och klättra och hoppa från allt som fanns! Det blev lite av ett träningspass att tävla i att ta sig fram genom att svinga i lianer, gå armgång, köra ikapp på go-cart-banan, hoppa från trampolin och landa på en gigantisk luftkudde eller åka snabbast i rutschkanorna. 

Även om de brantaste rutschkanorna killade skönt i magen blir min favorit ändå Wipeout-banan ute i Siljan. Jag blev taggad bara av att knäppa på mig flytvästen och springa för att ge sig på första uppblåsbara hindret i vattnet. Det är som uppgjort för att en ska ramla i. Det blev grym träning för balansen eftersom allt flyter omkring och när andra hoppar eller ramlar i, blir det än svårare stå kvar stadigt eftersom det rubbar banans stabilitet. En del av banan innebar att sitta på en sådan där luftkudde och så ska någon annan hoppa på kudden så att den som sitter där längst ut flyger upp i luften och iväg! Inte helt lätt. Men det var bara en del av det roliga. 

Vi stannade från att sommarlandet öppna till att de för andra gången ropade ut att parken skulle stänga snart. Med andra ord en intensiv och rolig dag! Vem som helst skulle bli trött efter en heldag. Men det är som att jag verkligen lever på livsglädjen sådana dagar. Jag känner inte av smärtan eller tröttheten lika mycket. Jag bara kör på. Jag springer upp för backen för att åka igen. Jag hoppar i vattnet för att klättra upp igen. Gång på gång. Det är som att jag har oändligt med krafter. Tanken på att ta det lugnt finns inte. Naturligtvis hade vi någon vilopaus för att hämta andan. Men de var korta om jag fick bestämma. Det är omöjligt att sitta still när allt det där roliga finns framför en. 

Det roliga hade förstås sitt pris. Träningsvärk är den enda positiva smärtan. Men smärtan i lederna efteråt var inte kul och jag har fått vila i flera dagar. Jag har sett minst tre filmer senast igår. Men det har inte varit outhärdlig smärta. Jag tog cellgiftssprutan direkt när jag kom hem från Leksand och någon alvedon. Nu börjar kroppen äntligen kännas nästan helt återhämtad. Såren och blåmärkena efter vilda turer i karuseller och forsbanor har också nästan läkt.

Jag vet att för några år sedan hade jag inte klarade av mer än någon timme på sommarlandet. Jag minns allt för väl alla somrar jag försökte bada och det slutade likadant varje gång: svullna knän som krävde akut sjukhusvård och inte kunna gå på flera dagar. Det var värt det eftersom jag åkte dit igen nästa år. Och nästa. Men ändå. Det ska inte behöva vara så. Men kanske är det också lite därför jag går "all in" nu när jag kan. Jag tar tillbaka min stulna barndom. Jag gör om och gör rätt. Skapar nya fina minnen.