En händelserik helg

Det har varit en händelserik helg. I fredags kom både lillsyrran och storsyrran hem till mig. Vi köpte hämtmat och köpte godis inför biobesök till kvällen. Vi gjorde vårt första besök i den nya biosalongen i Sandviken och såg filmen ”A star is born”. Mycket bra film och mysig kväll!
 
Igår åkte jag in till Gävle iklädd pilotkostym (tema: flyg) och firade en kompis som fyller år. Vi fikade på ett café, lekte några lekar och gick till sist ut och dansa. Det var roligt att träffa människor, sjunga och dansa (äntligen gav danspassen utdelning) och helt enkelt bara prova på att göra det här. Jag har ju inte gjort det här förut. Om jag inte räknar med den ”obligatoriska” krogdebuten på studentdagen. Men då hade jag rullstol/kryckor och kunde inte ta del av det på samma sätt. Det var svårt att dansa på bara ett ben...
 
Jag drack ingen alkohol igår och borde, kan jag tycka, må bra idag. Men baksidan av helgen är att jag idag knappt kunnat gå runt i lägenheten. Smärtan i knän och fotleder kommer troligtvis snart att gå över. Kanske inte imorgon eller övermorgon. Men snart. Käklederna återhämtar sig nog snart också. Det var skitsvårt att prata med någon i en miljö med hög musik. En måste skrika för att höras. För att skrika behöver en kunna röra på käklederna mer än vad jag är van vid. Men det var en fin kväll och det tar jag med mig. :)
 

En bra känsla

Har ni någon gång längtat efter och hängt upp ert eget liv på någon eller något? Som inte handlat om romantisk kärlek. Eller kanske hängt upp livet på något som exempelvis skola, arbete, fritidsintresse m.m.? Alltså till den grad att när personen försvinner eller aktiviteten tar slut, då känns det som ens eget liv också tar slut?

Jag har. Det känns som mitt liv är precis så här. Det har alltid varit så. Mer eller ännu mer.

Gruppträffen, eller numera individuella träffen, har varit min höjdpunkt om än det är tufft. Jag får ju en trygg stund med en (mer) vuxen och det är värt allt. Med tanke på min bakgrund är det inte konstigt att jag prioriterar det så högt. Men jag ”borde” egentligen inte göra det. Jag borde inte hellre vilja träffa den personen i en timme, än att exempelvis umgås med kompisarna en hel dag. Men jag skulle prioritera mötet varje gång. För att det för mig känns så viktigt att få det där jag gick miste om när jag var barn. Just nu känns det så i alla fall. Jag förstår min känsla att den blir fullt logisk, men det borde ändå inte vara så.

En gång hade jag planerat hitta på saker med en kompis. Jag såg fram emot det. Men jag fick en tid hos den här personen samma dag. Jag kunde/ville inte boka om tiden. Det var såå viktigt för mig. Jag kände mig tvungen att tacka nej till att umgås med kompisen för att gå på träffen. Jag hatade mig själv för att jag tog det valet, för jag borde ju inte vilja det... Det ”friska” hade ju varit att stanna med kompisen. Men jag ville inte behöva skjuta upp mötet med personen en vecka. Det kändes totalt omöjligt! Mitt behov av trygghet var större. Jag var superledsen och var vaken halva natten för mitt beslut, men jag ångrade aldrig det. Inte för en sekund. Jag var nog mest ledsen för att jag insåg hur stark känslan är. Jag kände att det var ”rätt” att göra "fel". Men jag skulle aldrig erkänna det... 

Ibland känns det som jag hämtar krafter därifrån (mötet) för att ens orka överleva. Då kan jag liksom inte bara skjuta på det ett par dagar. Jag vet ju att jag överlever ändå. Men i min värld som jag blivit van vid, så var jag tvungen för att orka. Det blir som en instinkt. Jag vet inte om ni hänger med. Jag är besviken på mig själv att jag inte kunde prioritera kompisen först. Det känns inte helt schysst. Men det här var en överlevnadsstrategi. Jag hoppas ni förstår det. Det här sitter djupt i mig. 

Jag försöker öva på att stanna kvar i det jag gör och inte planera livet runt om träffarna. För att jag inte ska hänga upp livet på det. Det ska ju vara tvärtom. Att jag planerar träffen runt allt det andra som finns i mitt liv. Det ska vara en del, inte allt. Men när jag går på min sista träff kan jag lova mig själv att jag kommer känna att hela livet tar slut i alla fall. Lite som förra året och min viktigaste nisse någonsin ”försvann”. Jag planerade att min kalender skulle ta slut samma dag för det fanns verkligen inget mer liv efter att hen skulle sluta. Det var omöjligt att föreställa sig hur jag bara skulle kunna fortsätta. Jag skulle andas, men inte mer än så. Kanske knappt ens det.

På något sätt kliver jag upp varje morgon och gör det jag ska. Jag har till och med flera fina och roliga stunder än på länge. Men hur ska jag klara mig sen när träffen är slut, när jag inte längre kan "fylla på" med en bra känsla när jag känner att jag behöver det? Jag har klarat mig förut och det kan jag göra igen, är lätt för andra att tänka. Men varför skulle jag klara mig just den här gången? Och även om jag klarar mig, är det så här det ska vara och kännas? Jag ska bara hålla ut? Just nu kan jag bara hoppas på att den dagen träffarna tar slut, då tar jag med mig en bra känsla som varar. 

• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, barndom, känslor; • Kommentarer (0)

Ut på uppdrag

Inlägget är skrivet i samarbete med GastonLuga.
 
Det står på skolschemat att jag inte behöver börja skriva på hemtentan förrän imorgon. Sedan har vi tre veckor på oss. Det känns bra eftersom jag håller på att vänja kroppen vid att klara mig utan smärtstillande. Jag känner mig fortfarande trött och väldigt frusen för att jag ”avgiftar” mig. Det värsta med att sluta med smärtstillandet måste vara att jag nu inser hur ont jag egentligen har överallt i kroppen. Speciellt knät. Det är också nu först jag fattar hur mycket min ”normala” smärtnivå tröttar ut mig. Men det borde vända och kännas bättre snart. Jag måste bara få en chans att bli van. 
 
Det går i alla fall bättre att läsa och skriva nu när jag känner mig ”klarare” i huvudet. Det är vad som känns viktigt för mig. Jag känner att jag ser fram emot skolan imorgon. Min studiegrupp ska lämna grupprummet på biblioteket och vi ska ge oss ut på ett uppdrag. Jag har redan packat skolväskan med allt vi kan behöva. Vi ska ge oss ut på fältet, hälsa på en verksamhet inom socialtjänsten och intervjua en socionom. Det ska bli spännande! 
 
Ryggsäcken hittar ni på hemsidan https://gastonluga.com/. Självklart har jag en kod åt er. CAMILLAB15 ger 15 % i rabatt. En gratis tygväska följer med.