Fråga dig själv det här
”Jag vill inte fråga eller prata om det för att föra över min egen oro och rädsla eller göra det större än vad det är” säger du.
Det är alltså därför många backar och låter mig gå igenom mycket ensam, speciellt på sjukhuset. Det är bäst så helt enkelt. Men för vem, undrar jag? Jag tycker det låter FEGT. Och det går inte göra det större, utan det är vad det är, tänker jag.
Men det är den här förklaringen, som inte är en ursäkt, jag oftast får höra.
Medan du är tyst och låtsas som ingenting, så slåss jag i närstrid med sjukdomarna gång efter gång efter gång. Jag brottas med kval och farhågor. Helt ensam. Många fler gånger än vad du vet om! Jag backar inte från kampen trots rädsla. Du kan. Men jag kan inte.
Avståndet mellan dig och mig blir längre. För du är inte här med mig. Och jag kan ju inte vända mig till dig. Eller hur? För var ärliga nu. Det går ju inte om jag inte får prata om det. Om du inte vill lyssna.
Ändå får jag ibland höra ”du kan alltid prata med mig, det är bara att höra av dig”.
Det låter fint. Men VARFÖR ska jag höra av mig till just dig? Du är inte alls tillgänglig som jag först trodde. Du finns inte.
Ett par tankegångar jag vill att du tar med dig:
Har du någon gång frågat dig själv vad du vinner på att fråga?
Vad förlorar du på att inte prata om det?