Inte självklart för mig
För över en månad sedan hade jag bestämt mig. Jag hade beslutat om att leva under sommaren, fram till den största operation. Men sen? Jag känner att jag förväntas gå in i den här operation, men jag kommer komma ut ur den ensam. Jag vill bara ha en anledning att må bra, bli bra. Det var dessa tankar som fick mig att gå, gå, gå sent en kväll och leta efter ljuset.
Vidden att inte veta är gränslös. Jag kan inte hålla gisslan för att inte panika. Men jag vill – nej kräver – att få garantier på att något/någon väntar på mig. Jag är besviken på mig själv att jag har villkorat igen. Jag vet bättre än att göra så. Jag vill rättfärdiga mitt beteende och säga att det är en exceptionell situation. Tre operationer väntar mig inom kort. Jag har redan genomgått runt 20. Det är jättejättemycket. Pyttelite om vi räknar godisbitar. Hur kan jag ens göra den jämförelsen? Försöker få perspektiv antar jag. Jag skriver ner mina tankar precis som de kommer, utan att gå tillbaka och ändra. Den förklaring jag hittar är att det som varit självklart för andra, har inte varit det för mig. Jag försöker hitta alternativa sätt för att få det som egentlingen är naturligt för oss alla.
Ingen vill gå in för operation ensam. Kall, rakad, naken och någon som skär upp en. Det handlar inte främst om skalpeller, blod och rädsla för att dö. Det handlar lite om vad det är för operation, mer om vad som händer sen. Min hjärna är övertygad om att jag kommer bli ensam. För att slippa den fysiska och psykiska smärtan att bli övergiven kan jag "gå med på" att leva fram till operation. Men inte mer. Låter jag ensam och övergiven redan nu? Kanske. Men ni ska förstå att jag egentligen kämpar hårt för min överlevnad.
Varför ensam? undrar nog flera. Jag kanske är otydlig. Jag kommer bli övergiven. På ett eller annat sätt. Jag vet det. Jag utgår ifrån att ni vet skillnaden mellan själv och ensam. Men det är också skillnad på ensam och övergiven. Övergiven handlar om när någon en litar på inte längre är närvarande, inte Är. Det ligger sorg och ensamhet i det. Jag orkar inte gå igenom det igen. Fel, jag orkar. Men jag vill inte. Min erfarenhet är att det inte går att gå igenom en sådan här sak utan att förlora något, förlora någon.
Även om någon jag litar på stannar kvar, kommer det ge tillräckligt med vatten till mitt uttorkade väsen? Ibland föreställer jag mig att det är som att försöka fylla grand canyon med en vattenpistol. Men jag saknar botten.