Love Benicasim

 
Det är snart 10 år sedan som jag åkte på rehabiliteringsresa till Spanien. Läkarna trodde värmen skulle göra mig bra och fixade resan. Jag var borta i 3 veckor. Jag var 10 år och tyckte inte det var speciellt roligt att "fjollträna" varje dag, medan familjen låg vid stranden. Det var tufft, men samtidigt ett minne för livet. Jag fick några kompisar och jag lärde mig att lyssna på kroppen mer. Idag tror jag det skulle vara roligt och mer "nyttigt" att komma i väg. 
 
På det senaste läkarbesöket berättade jag att jag ville göra en stamcellstransplantation eftersom inga andra behandlingar fungerat optimalt på mig. Läkaren tyckte då att jag borde åka utomlands igen. Gärna på rehabiliteringsresa. Men nu är det ändrade regler. Nu måste jag stå för kostnaderna (men man kan ju söka bidrag osv). Jag skulle resa till värmen tyckte läkaren eftersom den skulle göra mig gott. Jag förstår hans omtanke. Men jag blir samtidigt så frustrerad. Snälla, lyssna på mig! Jag vill bli bra. Och har värmen någonsin gjort mig bättre? Nej. Eller okej, jag behöver inte frysa lika mycket och jag kan bara ta det lugnt. Men jag gör precis tvärt om de gånger jag åkt bort. Jag springer runt på stranden, badar mer än någonsin och är aktiv hela dagarna. Jag somnar före 20:00 på kvällarna för att jag kört slut på mig själv. Det slutar ofta i katastrofala inflammationer också. Jag vet inte om man ska tolka det som att jag blir piggare och kan röra mig mer i värmen? Men faktum är att jag fått de allra värsta inflammationerna under sommarmånaderna! Den här sommaren som varit har jag varit sämre än någonsin i knäna. Jag borde ju ha blivit bättre... 
 
Jag kan inte påstå att kyla är min bästa medicin heller. Knä började förstöra sig själv för ett år sedan, redan i november. Ibland kan kylan vara så genomträngande kall i knäna att det känns som om glasskärvor krossas mellan benbitarna. Så var det i alla fall förra året. Men när det gör riktigt ont av alla inflammationer är ett ispaket jätteskönt att lägga på. Andra gånger fungerar värme bättre. Jag kan dra slutsatsen att jag inte bryr mig särskilt mycket om vädret som många annars tror.

Nordic leggings

Det gör fortfarande för ont att ha jeans när knä är som det är... och mina svarta mjukisbyxor är kopplad till sjukdom, smärta och sjukhus. Därför kände jag att några häftiga leggings till jul skulle pigga upp mig! 
 
På förmiddagen åkte jag till min lillasysters skola (där jag en gång i tiden gick). Hon ville så gärna ha med mig som moraliskt stöd när hon tog sin vaccinationsspruta eftersom jag är "så modig som fått så många på sjukhuset". Jag om någon visste ju hur det kändes. En av hennes kompisar ville också att jag skulle följa med in hos sjuksyster (samma syrra som när jag var liten!). Klart jag ställde upp på det! 
Det märktes att barnen var pirriga och rädda inför sprutan. Men när de kom ut ur rummet hade de allra flesta ett stort smile av stolthet för att de varit så duktiga, bemästrat sin spruträdsla och bäst av allt: fått ett klistermärke! Alla var modiga. Kul att jag kunde hjälpa till att lugna några barn. 

Föreläsning hemifrån

Nu börjar en föreläsning jag ska lyssna på hemifrån. Idag känns det jättebra att kunna göra så för att slippa slösa bort så mycket energi på alla resor till och från Gävle. Det är så skönt när man kan sitta med en filt runt om sig, frukost i handen och datorn i knä samtidigt som man lyssnar på läraren i hörlurarna. Hur ofta har man haft en sån lektion förut? Nu behöver jag inte ligga helt utsalgen efter skolan. Det kan jag göra redan nu! :)