krigszonen.se

Jag skriver och förklarar det här idag utifall någon kommer att opponerar sig mot mig så kan jag neka allt, det är ju 1:a april! :) Jag vill bara att ni ska veta vilken kamp jag tvingas ta i skolan också. Jag har fått höra så många lovord från skolan att jag till en början kände mig hoppfull. Men nu är jag bara frustrerad och förbannad. Skolan har inte bara svikit mig en gång, utan flera. Det är hyckleri så det skriker om det. Varje dag är första april för dem. 

Jag har haft flera möten på skolan om mina studier. Vi jobbar på en utbildningsplan. När (om) den blir klar kommer jag berätta mer och dela med mig av den. Men just nu är allt lite oklart. Personalen och lärare på skolan lovar en massa men inget händer, eller så händer det saker väldigt långsamt. Möten ställs in i sista minuten och den information dem lovar att ta reda på inför mötena ignoreras och hela syftet försvinner. Exempelvis i fredags ställdes ett möte in, precis när jag ska kliva på bussen. Jag hann backa undan utan att det tog på krafterna (bara mentalt) allt för mycket. Men idag satt jag redan på bussen när jag fick meddelande om att syftet med dagens möte ”plötsligt” fallera och kunde lika gärna ställas in. Den information som lovades att kolla upp, hade inte alls kollats upp. Det har hänt vid flera tillfällen. Åh, så trött jag blir! Ändå kan jag sitta och berätta för skolan att jag inte klarar av att gå långa skoldagar varje dag. Då är det dem som ska försöka hjälpa mig att strukturera upp studierna till det bästa för mig. Men så är det dem som får mig att slösa bort onödiga krafter på möten som aldrig blir av. Det finns ingen logik i det.  

Det kan låta töntigt att bli så upprörd för ett bortslarvat läkarintyg eller att jag inte har tillgång till att åka hiss. Men det är inte "bara något intyg" eller ”bara en hissnyckel”. Det är viktiga hjälpmedel för att - i alla fall för mig - jag överhuvudtaget ska kunna klara av mina studier! Hur skulle du göra om du var tvungen att ta dig till andra våningen men inte kunde gå? Ska du gå upp för trappan (där personalavdelningen är) och be om nyckel eller springa och leta på bottenvåningen efter någon annan med behörighet (alternativen jag fick höra av skolan)? Eller hur skulle du skriva en skriftlig tentamen om du inte kan hålla i en penna men du inte får skriva på dator för att skolan slarvat bort intyget? Och det här sabbas av de personen som SKA hjälpa dig!? Hur skulle du reagera? Jag kan ju faktiskt studera, men jag behöver hjälp för att det ska fungera. Jag ska inte behöva kämpa åt de som ska kämpa för mig. Visst, det låter kanske töntigt att bli arg. Men utan skolans hjälp kan jag inte fortsätta studera, fast jag egentligen kan. Problemet ligger ju på skolan, inte mig. Jag har lika stor rätt att studera som den som är frisk! 

”Jag vet att det här är svårt” får jag höra. Men nej, det är faktiskt enkelt. Skolan gör inget (om annat, hur märks det när möten ställs in och jag ignoreras?) för att hjälpa mig. Lova kan dem, men att faktiskt handla därefter funkar inte. Det är inte svårt för dem. Det är enkelt att inte göra något. Jag går i samma korridorer och släpar runt på samma böcker som alla andra. Ändå får jag känslan av att jag inte har samma värde som mina klasskompisar. Men inte ens det är svårt. Jag valde att vara här. Jag har stått på mig och kämpat för att skolan ska hjälpa mig. Det vet ni att jag har. Men skolan behandlar mig som om jag vore ett spöke. Men det är inte svårt för mig. Det är outhärdligt.  

När dagens möte ställdes in backade jag inte undan (jag hade ju redan åkt till skolan...). Jag ville vräka ur mig verbala slag men hejdade mig. Jag förklarade sakligt hur uppgiven jag är på skolan och tänkte inte gå förrän något händer. Jag fick ett påskrivet papper om att jag är berättigad ”pedagogiskt stöd” av skolan (t.ex. tentamen på dator, extra handledning, ljudböcker osv) och skolan lovade att ta kontakt med nästa inblandade den här veckan (förra veckan var det den veckan!!). Men det börjar i alla fall hända något nu! Men jag tror inte på skolan för det. Jag är så besviken att jag inte kommer tillåta mig tro att skolan kommer fortsätta med framstegen, inte förrän det faktiskt har ordnat sig.