En chans att göra mitt bästa?

Jag har skickat in läkarintyg, där det framgår vilka sjukdomar jag har och hur det påverkar min vardag, till högskolan i Gävle. Jag har utefter det blivit beviljad Pedagogiskt Stöd (PS). Studenter med exempelvis sjukdom, skada, dyslexi eller whatever kan få beslut om PS. Stödet kan exempelvis vara, som i mitt fall, i form av att skriva salstentamens på dator istället för med penna och papper. Stödet är till för att ge studenten en ärlig chans att prestera sitt allra bästa!
 
Inför varje kursstart behöver jag kontakta den nya läraren och skicka över mitt beslut om PS. Den läraren behöver inte veta varför jag har beslut om PS, bara att jag har det. I beslutet framgår inte orsaken. Varför en student har beslut om PS kan ju vara känsligt. I beslutet framgår istället endast vilka stödinsatser som studenten kan behöva. Exempelvis att studenten bör få skriva salstentamen på dator. En kan tycka att det inte ska behöva ifrågasättas.
 
Ibland går det bra utan minsta problem. Andra gånger blir det svårare... 
 
OM jag bara enkelt och koncist berättar om sjukdomarna och att jag har beslut och PS och önskar stöd, får jag till svar att jag får läsa om kursen nästa år om det inte passar eller att de helt enkelt dragit ut på processen för att ”kolla upp saken”. Strategiskt för att slippa ta tag i saken. Känslan blir så.
 
OM jag däremot berättar ärligt att det handlar om en svår sjukdomshistoria med över tio operationer och att jag har beslut om PS och önskar stöd, får jag till svar att det är komplicerat och menar att jag borde vara sjukskriven istället. Som att de vill bli av med mig och arbetsbördan. Känslan blir så.
 
Vilka är DE att avgöra vad JAG klarar?
 
Det är också som att jag är den första och enda som ställer frågor om vilka möjligheter som finns. Är jag verkligen den första att fråga hur exempelvis en salstentamen går till när en får ha kursböckerna med sig, men inte datorn, och hur det fungerar för alla de studenter (för det är många!) som har all kurslitteratur på datorn?? Jag är villig att ge exempel på lösningar och alternativ som kan fungera, eftersom de själva inte sitter på några bra svar. Men mina idéer måste ju i sin tur godkännas ”högre upp”. Hur gjorde tidigare studenter, undrar jag. Hoppade de av? Läste nästa år? Eller slog de sig fram precis som jag tvingas göra? 
 
Jag får ofta höra att jag måste vara ärlig om andra ska försöka förstå och kunna ge stödet jag önskar. Men jag tror inte längre på att jag inte berättar tillräckligt bra. Jag tror snarare att vissa är mer öppna för att försöka förstå. För ibland berättar jag exakt samma sak till två olika personer och får vilt skilda svar.
 
Tidigare i veckan fick jag exempelvis höra att mina betyg visar på att jag är en ambitiös student och inte någon som försöker ”komma undan” och därför bör få ett visst stöd. Det är ju typ bra. Men observera att ett visst betyg är absolut inget krav för beslut om PS eller ens vid förfrågan. Det är bara vissa lärare som är nyfiknare än andra och kollar upp sådant… En annan menar istället på att jag har för bra betyg för att få ett visst stöd. De måste glömt att det min upplevelse som bör räknas!?

Jag har hittills fått allt det stöd jag efterfrågat under min nuvarande utbildning. Men det har stundvis varit en kamp för sig att få det. Jag slåss fortfarande med en del frågor.
Det går inte nog många gånger poängtera att stödet inte är för att fuska – stödet finns för att ge studenten, utifrån sina egna förutsättningar, en ärlig chans att göra sitt bästa!
 
• Kategori: StudierTaggar: EDS, Högskolan i Gävle, Reumatism, oförståelse, studera med funktionsnedsättning; • Kommentarer (1)