Bara femton år

Jag har berättat om flera tillfällen då skolan, sjukvården och andra aktörer svikit mig genom åren när jag berättat om mitt mående – om hur jag blivit övergiven när de istället skulle hjälpt mig. Jag har försökt att inte bry mig om det. Det var länge sedan nu. Men så kom plötsligt mardrömmarna tillbaka. Jag hoppas att det ska hjälpa att skriva av mig lite. Nu när jag fått lite distans till det. 

Jag fryser när jag skriver det här. Jag brukar göra det när jag berättar om jobbiga händelser. Men jag tror verkligen att jag behöver berätta det här ändå. Jag har ofta fått skulden över att jag inte varit tillräckligt ärlig när jag berättat hur jag mår, som att det är därför jag inte fått hjälp. Liksom jag lika många gånger fått skulden om jag berättat ärligt. Men jag bestämmer nu. Det är faktiskt min berättelse. 
 
När jag var 15 år skrev jag en uppgift strax innan jullovet på högstadiet. Texten var på elva (11) sidor. I texten stod allt om hur jättedåligt jag mådde, hur olycklig jag var och den dödsångest jag brottades med. Det var ingen vanlig uppsats. Jag skrev att det handlade om min nuvarande situation. Jag berättade om ett allvarligt läkarbesök jag varit på och att läkaren sagt att jag hade en till sjukdom (de misstänkte långt gången tjocktarmscancer eller en dödlig infektion). Jag berätta att det kändes som att världen tog slut den dagen. Jag skrev till och med att jag trodde att jag skulle dö. "Om några veckor kanske allt är över … Jag bara väntade på beskedet att jag har några dagar kvar att leva”.

Hade ni redan efter första stycket reagerat på hur jag mådde? 

Jag fortsatte skriva ”Trots att jag bara har några veckor kvar innan jag får veta svaren om jag har en till sjukdom, så vill jag inte leva längre. Jag har ingen lust att leva! … det är lite skönt att veta att om några veckor behöver jag kanske inte leva i detta helvete till värld.”

Var jag tillräckligt tydlig och ärlig?
 
Jag fortsatte skriva om hur jag kände mig. ”Jag känner mig sårad och bortglömd. Lämnad i mörkret alldeles ensam och rädd. … Jag är på en klippa av ett stup och redo att ge upp. Men det är ingen som kommer för att rädda mig. … det är ingen här och tröstar mig. … Jag behöver mer kärlek och omtanke än någonsin just nu. … Ingen ser hur dåligt jag egentligen mår.”

Hade ni reagerat nu då, efter ett par sidor? 

Jag berättade om min rädsla att förstöra för familjen. Jag var rädd att jag skulle sprida dålig stämning av att andra bara såg mig existera. Jag var ärlig och skrev i texten "Det är nu jag behöver en kram, minsta tecken på att de bryr sig. …Det är nu de ska säga att allt kommer gå bra." Men jag fick ingen kram och jag la mig utan ett "godnatt" även den kvällen. Jag skrev "Kunde de inte kramat om mig? Jag mår inte bra."
 
Medan jag skrev på uppsatsen berättade min lillasyster (då 4 år) på förskolan om allt som hände mig. Förskolan ringde upp mina föräldrar för att kolla läget med mig. Mina föräldrar reagerade med ilska. Jag vet egentligen inte varför de blev arga på mig. Kanske för att någon försökte prata om det som alla låtsades inte fanns... Situationen kändes tillslut outhärdlig. Jag skrev vidare i texten att jag inte visste vart jag skulle ta vägen av alla känslor. Jag hade ju ingen att prata med. När jag inte fick det jag ropade efter hemifrån, blev min önskan om trygghet starkare: "Jag behöver en kram. Bara någon med öppna armar". Jag skrev om hur mycket jag saknade, längtade och drömde om en kram och någon som verkligen lyssna - speciellt nu! Jag skrev om hur vissa lärare kom att ta mina föräldrars plats men att de aldrig kan bli den jag önskar. 

Hade ni vågat fråga mig hur det egentligen var hemma? 

Sista sidan i texten skrev jag om att jag inte längre trodde att det skulle bli bra. Jag skrev om att jag skulle fortsätta kämpa men (och det ska läsas med tyngd bakom) lade till meningen "Jag kan inte lova något”.

Jag hade lika gärna kunnat skriva HJÄLP MIG!! i versaler. Men tror ni att jag fick hjälp? Det här är vad jag fick till svar: ”Innehållet måste man prata om (eller inte)" nerklottrat med blyerts på sista sidan. Det var allt. Jag väntade i dagar på att någon skulle prata med mig. När ingen gjorde det så började jag prata. Men det var ingen som lyssna. Jag fick inte ens ett betyg eftersom texten "bara innehöll mina subjektiva upplevelser". Det jag försökte berätta var ingenting i de vuxnas ögon. Jag var inte viktig. Det var i alla fall så det kändes. 
 
Jag är säker på att de vuxna hörde mitt rop på hjälp. Jag hade gjort vad jag kunde. Men de valde att inte prata om det. Vart var det vuxna ansvaret? Jag blev sviken. Ibland är jag arg över det här! Om bara någon vågat se hur jag mådde när jag var 15 år, då hade jag fått hjälp. Jag hade inte behövt kämpa så hårt och må så här. Jag hade kanske inte behövt vara så ensam. Det hade hjälpt mig så mycket om någon talat om för mig, bara så att jag själv förstod att det borde varit annorlunda. Om någon bara kramat om mig och visat mig hur det skulle varit. För jag visste ju inte! 
 
Det känns så fel när andra talar om för mig att jag inte är tillräckligt ärlig eller borde stå på mig mer när jag berättar om hur sviken jag blivit av samhället när jag bett om hjälp. En får inte glömma att jag bara var ett barn och visste inte riktigt vad jag kunde be om när jag aldrig fått det. Der var de andra som var vuxna. De var äldre, större, klokare, starkare och tryggare. Oavsett om jag var ett stort barn, så var de mer vuxen. Det är de - och inte jag - som bär skulden. En måste våga prata om det oavsett hur läskigt det är. Jag har länge tänkt att de kanske inte brydde sig om att få en (kanske) döende tjej att må bättre och känna sig trygg eftersom hon ändå snart ska dö? Det är ingen ursäkt, men en förklaring.  

Tack för att ni i min lilla armé alltid lyssnar. ♥♥♥

 
• Kategori: Kampen, Studier; • Taggar: Ensamhetskänslor, Hjälp, barndom, dödsångest, högstadiet, kram, lyssna, lärare, skolan, skriva, sviken, vänlighet, övergiven; • Kommentarer (6)

Jag retirerar inte. Jag laddar om.

Här sitter jag igen i en av alla mina mjukisdressar och försöker tenta av (ibland är det skönt med distansstudier) den kurs jag missade när jag opererade knä för två år sedan, då låg på sjukhuset för att lära mig gå igen – mot urusla odds. Sen missade jag kursen igen när jag hade nästa operation, den gången i käkleden. Och nu höll jag på missa kursen ännu en gång eftersom jag hade den öppna käkledsoperationen och låg på sjukhuset längre än planerat. Så jag har med andra ord mycket att plugga ikapp nu. Men jag vägrar skjuta upp den här kursen till nästa tillfälle igen, det vill säga ett år. För jag kan inte vara säker på att det är lugnare i livet då… Men också för att jag tror att jag klarar det ändå. Jag må förlorat flera strider ibland, och det får vara okej. Men jag står fortfarande obesegrad i det här kriget så länge jag fortsätter försöka, och det är vad som egentligen räknas.

Det jag tänkte berätta igår var att jag fick komma med en lägesrapport för käkläkaren. Jag kan nu ”lätt” gapa, eftersom artrosfibrosen är borta, så stort att jag får in två fingrar i munnen (ca 20 mm). Om jag pessar med fingrarna så går det några millimeter till. Jag tar inga smärtstillande. Men jag kan fortfarande inte sova mer än kortare stunder på höger sida på kudden. Ärret läker fint. Men några sårskorpor är kvar. Det blir bättre. Förutom efter att jag ”gaptränat” och ska bita ihop igen, då går det inte bita ihop hela vägen. Jag får ett snett underbett som varar ett par sekunder till som mest en halvtimme. Som om käkleden glider pyttelite ur led. Vilket händer flera gånger om dagen. Käkläkaren tror det är ”koag” som ligger emellan. Jag visste inte heller vad nissen först mena. Koag är en förkortning av koagel = blod som levrat sig. Jag ska undersökas mer imorgon.

Min läkare – the boss över allt – har också hört av sig! Läkaren vill att jag ska ta blodprover och fylla i lite papper inför kommande läkarbesök. Exempelvis vill läkaren ha reda på hur många operationer jag gjort, när det var och vilket typ av ingrepp. Jag skulle fylla i ”en operation på varje rad”. Jag började skratta högt. Det kändes så fånigt. Jag fick bara fyra rader i papprena. FYRA. Inte ens dubbla rader hade räckt för mig! Men som vanligt får jag fylla i ”för många operationer” och komplettera med muntligt svar istället.

Nu när jag har fått lägga det "sjuka" här så ska jag återgå till ett mer "friskare" liv. Jag ska fortsätta plugga. Och fast jag har kurslitteratur att läsa i överflöd, så skulle jag nog helst vilja läsa ännu mer. Det finns ju Masternivå om jag vill utmana mig mer i framtiden... ;) 
 
• Kategori: Kampen, Studier; • Taggar: Ehlers-Danlos Syndrom, Reumatism, artrosfibros, kriminologi, käkled, läsa, operation, plugga; • Kommentarer (0)

Syskonhelg

Jag skrev inget i helgen för jag ville inte att föregående inlägg skulle undgå någon. Men ändå gör det det.. Men vi kan säga att jag hade annat för mig också. Då skulle jag inte ljuga.
 
Lördagen åkte jag karusell nere på stan med lillasyster och senare till kvällen tittade vi på film hos mamma och pappa. Söndagen följde jag med storasyster till Valbo för lunch och lite shopping. Även om det tar på krafterna att dansa runt med lillasyster eller gå runt inne i köpcentret med storasyster fram och tillbaka, så ger det samtidigt superkrafter. Jag märker att jag orkar vara mer effektiv idag, fast kroppen är tröttare. Eller kanske på grund av? Jag brukar som sagt prestera bättre när jag mår sämre... Det finns liksom inget att skylla på. För en månad sedan (precis efter käkledsoperation och mina "ryckningar") kunde jag inte ens tända taklampan för att läsa eller lyssna på ljudbok för att ta till mig av kunskapen i böckerna. Nu kan jag läsa! Och har kunnat det i 2-3 veckor. Nu läser jag nästan hela dagarna. 
 
Idag ringde käkläkaren mig och beordra in mig till sjukhuset senare i veckan. Tanken var att imorgon ha en snabb uppföljning över telefon. Men allt såg inte så bra ut. Mer om det samtalet kanske jag kan skriva om här på bloggen imorgon. Som om jag skulle ha någon annan att berätta det för! Haha…