Narkosbedömning

I väntan på bussen blåste vinden mina fingertoppar kalla. Jag var på plats tidigt på sjukhuset idag. Jag hade föreläsning över datorn och behövde därför titta så långt jag skulle hinna innan mitt besök på preop, för att sedan snabbt kunna återuppta föreläsningen igen när jag var klar. Det är så mitt ”studentliv” ibland ser ut…
 
Det blev många timmar på sjukhuset. Men mitt faktiska besök på preoperativa mottagningen tog inte mer än max 10 minuter. På narkosbedömningen träffade jag en narkossjuksköterska. Kanske den nisse som kommer få mig att sova gott nästa vecka. Nissen tog blodtrycket och såg efter hur stort jag kunde gapa med tanke på smärta/inflammation i käklederna. Syrgasslangen kommer förmodligen ändå gå ner genom näsan. Jag fick också rabbla upp hälsodeklarationens viktigare bitar. Exempelvis uppdatera vikten igen eftersom jag gått ner 1 kg sedan jag fyllde i papperen förra veckan. Ingen jättestor skillnad egentligen. Men för att citera nissen "du får inte gå ner mer i vikt". I början på sommaren vägde jag 9 kg mer och det är skillnad!
 
Det är inte bara ett ingrepp. Det är ett övergrepp. Om de bara hade lyssnat. Om de trott på mig från första början... Då hade jag kanske inte behövt lida nu. Därför drabbas jag om och om igen av deras underlåtelse, eller kalla det vad man vill! Jag blir påmind om övergivenheten varje gång.
 
Jag vill inte bara ha några som håller tummarna. Jag vill ha någon som följer med. Någon som stannar kvar. Någon som är snäll. Någon som är lugn. Någon som är trygg. Någon som vill mitt bästa helt villkorslöst. Men jag är fullkomligt fruktansvärt panikrädd för att låta någon komma nära och krossa mig totalt. Självvald ensamhet kan en del tycka. Men jag valde aldrig att bli övergiven. Jag var ett barn. Du är vuxen. Punkt.