Jag har många gånger fått höra att jag kan bli vad jag vill, att jag är målmedveten och fylld med massa ambition och kämpaglöd som inte kan stoppas. Jag tog ju studenten med toppbetyg och flera fina stipendium för mina prestationer. Jag besitter kraften och jag har styrkan, sägs det. Jag har inställningen och krigarmentaliteten att klara vad livet än kommer ställa mig inför utmaningar. Jag kommer kunna ta mig längre fram i livet än vilka välfungerande ben som helst!
Men vad spelar allt det där för roll när man inte får chans att använda sin fulla potential? När allt varit (känns det som) helt förgäves?
Jag har pluggat hårt i skolan för att få de betyg jag gick ut med. Jag hade höga krav på mig själv. Skolan var det enda viktiga i mitt liv. Jag var och är den där ”duktiga” och ”kloka” tjejen som gör det bästa av situationen. Jag pluggade hårt för att jag ville bli någon/något. Jag ville plugga så att jag skulle kunna bli vad jag än drömde om. Men nu står jag här och jag känner att jag inte är något annat är en sjuk tjej… och det krävs inga grymma skolmeriter för det precis…
Så till vilken nytta har jag kämpat så hårt i skolan? Tala gärna om det för mig! Vad ska jag med mina betyg till när det ändå inte kan leda till det jag drömmer om? Varför har jag kämpat så hårt i skolan när det ändå inte blev som jag ville? Varför la jag ner mina krafter och energi på allt det där när det ändå inte skulle kunna leda till något? Det känns ju helt värdelöst. Skolan var meningen att leda till något bättre längre fram. Men vad har jag som sjuk att vänta mig?? Jag har kämpat och kämpar som en jävla Duracell-kanin för att hänga med och kunna få en ljusare framtid. Men det känns förgäves. Det känns som om min framtid krymper i storlek varje dag. Så fort jag blivit sämre så tvingas jag ändra planerna. Det blir snart inte mycket kvar som jag faktiskt klarar och vill göra. Allt krymper.
Jag vet!! Jag vet att kunskap aldrig är onödig. Den är aldrig tung att bära. Det är alltid bra att ha. Det finns säkert fina alternativ (men jag kommer aldrig bli nöjd) även för mig i framtiden. Men hur tror ni det känns när man pluggat så hårt som jag har och har alla förutsättningar (viljan, ambitionen, betygen, målmedvetenheten osv) i världen för att det ska lyckas – men så sätter sjukdomarna stopp för allt? Eller vad värre är: när skolan själv sätter stopp för det? Vet ni hur det känns att vilja något så mycket att man skulle kunna offra allt för att få det? Förstår ni hur retsamt det känns just att jag kan bli vad som helst, bara jag haft en frisk kropp. Förstår ni hur fruktansvärt fel och frustrerande det känns att jag om någon skulle kunna jobba (oavsett hur sjuk jag är) med revolutionerande forskningsfrågor inom medicin, men studievägen dit inte tillåter mig (ofta måste man ha arbetserfarenhet jag aldrig lär kunna få)! Förstå hur elakt livet känns när det gör allt för att förstöra. När allt jag vill göra kräver att jag är frisk - vad finns då kvar? Förstår ni hur orättvist det känns när andra har den friska kroppen, men inte motivationen att bli allt det där de drömmer om för att de är lata eller saknar viljan att uppfylla sina drömmar. Hur de, i mina ögon, slösar bort sin friska kropp.
Ska jag behöva kämpa så här hårt (ni vet ju hur mycket jag kämpar) för absolut ingenting?
Vet lite om vad du pratar om med att vara den duktiga tjejen, har alltid varit det..
Man vill så gärna visa alla vad man kan! Men ibland blir det så oheört fel...