krigszonen.se

Nu tänkte jag ge er en lång lördagsläsning! Jag tänkte erkänna en sak nu. Jag kan ibland känna mig lite avundsjuk (fast oftast är jag förstås glad för deras skull - på riktigt) på de som är så glada och har spännande drömmar och liv framför sig, där allt möjligt kan hända. De som vet vad de vill och framförallt vet att de KAN göra det. Jag känner lite missunnsamhet för att allt det där inte kan hända i mitt eget liv. För det går inte. Mina tidigare drömmar krävde att jag var frisk, vilket jag inte är och aldrig kommer bli. Jag måste nu anpassa mina drömmar efter mina begränsade möjligheter.

Att jag blev sjuk hände väldigt tidigt i mitt liv och man kanske kan tycka att man hinner anpassa sig. Det gör man också. Ibland. Delvis. Men livet pågår hela tiden och nya hinder dyker upp. Sjukdomarna kommer ju alltid finnas där och vilja förstöra. Jag är rädd att livet aldrig kan bli bra igen, att det för alltid är förstört och aldrig kommer kännas okej för mig. Det är som om jag måste vara frisk för att livet ska fungera och det ska kännas bra. Och om det är så, då kommer ju ingenting att bli bättre ens om det händer något bra någon gång. Jag vet att många kan känna meningen med livet trots svåra sjukdomar och skador. Men ändå.

Jag tänker på allt jag vill göra men aldrig kommer kunna göra. Mycket av det som för andra är "meningen med livet" och betyder allt för dem, fungerar inte för mig eller är något jag inte har i mitt liv. Jag kan också bli så arg när jag inte får dela mina drömmar med andra. Att ex. sitta i ett fullt klassrum omringade av studenter som gladeligen diskuterar kursinnehållet över lunchen och som följer sina framtidsdrömnmar. Och så kommer jag. Jag sitter där för att det är vad jag kan göra, men det är inte det jag drömmer om. För det jag helst vill, fungerar inte. Den här vanmakten är svår att beskriva! Kan jag ändå bli så där riktigt lycklig? Går det för mig? Självklart kan du bli lycklig, skulle en del svara. Men tala gärna om för mig hur det ska kunna bli möjligt att bli så där lycklig om jag aldrig kommer ha förutsättningarna för att uppeva det där med "meningen med livet" i just MITT liv!? Hur går det ihop?

Det finns många alternativa vägar att uppnå sina drömmar och mål, får jag ofta höra. Så är det. Men ett alternativ är ändå alltid ett alternativ! Och vad är egentligen alternativ lycka? Kan den vara lika bra? För de låter så säker, som om de själva är sjuka och har samma drömmar som mig, när de säger så. De pratar om att hitta en balans mellan det jag VILL och det jag KAN göra. En slags mellanväg, en kompromiss mellan lycka och förnuft. Men den vägen kommer ju alltid bara leda till mellanlycka, eller hur? Då är det alltså så, jag kan inte som sjuk med mina drömmar uppnå maxad lycka?? Är det alltså meningen att jag bara ska leva ett drägligt liv? Kan man ens gå med på det här? Vad har jag att förvänta mig av livet? 

Anledningen till att jag tar upp det här är därför att jag fått höra av en lärare att jag inte kan bli varken genuint glad eller lycklig som sjuk. Jag ville bara inte tro att läraren hade rätt när hen sa så. Men jag hade svårt att försvara mig! Tanken på allt det här kan vara så outhärdlig. Jag borde tänka på allt det som faktiskt fungerar och det jag har. Se möjligheterna istället för hindren. Jag vet ju till 100 % att det väntar mig massor av positiva saker som jag inte vet om än och som kommer berika mitt liv på olika sätt - nu och i framtiden. Frågan är bara om dessa saker är lika bra? Är det naivt att hoppas på att det är möjligt att det kan vara ännu bättre?

Men faktum är ändå att allt det där jag förlorat och kommer förlora - oavsett vad jag senare möjligvis "vinner" - är en stor sorg som finns i mig. Som en krater ingen eller inget någonsin kan fylla. Det bara är så.