krigszonen.se

Jag har fått många osäkra besked på sjukhuset genom åren. Inte sällan besked om först livshotande sjukdomstillstånd, till sen behandlingsbara åkommor där jag skulle kunna bli helt frisk. Jag pendla mellan hopp, frustration, förtvivlan och total mörker under tonåren. En period som är tuff även om man är frisk. Men jag fick även kämpa med ovissheten om jag skulle få leva eller dö. En massa tankar och känslor som tog upp en så stor del av min vardag att allt det där med att bara vara tonåring lätt glömdes bort. Jag vågade inte planera en framtid (eftersom jag inte trodde att jag hade någon) och därför rita jag en gravsten på min framtidsplanering i skolan där alla andra klasskompisar skrev att de ville bli stylister eller poliser… Vad tror ni allt det här gör med en egentligen? Det går inte att komma undan helt oberörd av det som faktiskt hände. 

Jag hanterade alla de tunga beskeden själv. Det är något som ligger så djupt inlärt beteende hos mig att inte visa känslor, att inte berätta och att bara vara tyst. Eftersom jag inte kunnat dela det som hände mig med någon, så är det också självklart och fullt naturligt att jag känt och känner mig så otroligt ensam. Oavsett om jag har några personer runtomkring mig som sägs finnas där för mig och som läst flera av de texter jag skrev då. Det hjälper ju inte om jag ändå inte kan känna att jag kan dela mina ärligaste tankar och känslor för att lätta på det tunga. Jag avundas er som kan visa hur ni mår för andra. Men jag lärde mig att inte göra det redan som småbarn. Kan inte, hur gärna jag ibland längtar efter dendär kramen. Rädd att jag ändå inte skulle få den och upptäcka att jag är ensam på riktigt. Jag har istället fått samla krafter ur nästan ingenting för att ta mig igenom stora prövningar i livet.

Jag hade två månader kvar innan jag skulle få svar på vad som var fel i min kropp. Om jag hade tjocktarmscancer eller en mycket farlig infektion, eller inget alls av de alternativen. Jag hörde bara att det var hopplöst. Marken under mina fötter försvann. Jag gick i nian då. Under de två månaderna kände jag hur kroppen gav vika för varje dag som gick. Jag hatade det! En sådan lång tid att överleva, men sådan kort tid att leva.

Att ta alla de tusentals piller, hundratals kortisonsprutor, cellgiftsbehandlingar, illamående, spyor, näsblod, blåmärken, rullstol, kryckor, näringsbrist, farligt låg vikt, tuffa undersökningar, smärta, trötthet, dödsångest och bara känna sig riktigt jävla sjuk och ensam och ändå orka med vardagen och skolan med skitbra betyg är nog något som ingen kan förstå som inte varit med om det själv. Jag förstår inte hur jag fortfarande kunde bry mig om att lämna in uppsatser där bara MVG var bra nog. Hur det där fortfarande kunde spela roll efter allt det jag fått reda på. Men kanske var det just de här vardagliga, hanterbara utmaningarna och problemen som höll mig kvar och hindrade mig från att bli tokig och inte helt förlora mig själv i det mörka.

När jag var tvungen att kämpa varje dag mot sjukdom och ovisshet, så kunde ibland tanken på att bara få ge upp kännas väldigt skön. När jag blev sämre i sjukdomen och läkarna misstänkte olika sjukdomar, då kunde jag omedvetet känna att det snart kanske är över och jag dör. På något konstigt sätt kunde jag bli glad över känslan. Istället för att bli livrädd för döden, började jag istället välkomna den och såg det som ett slut på lidandet. Samtidigt som jag tänkte alla "förbjudna" tankar, så kämpade jag ändå alltid vidare för att må bättre!

Jag mådde så fruktansvärt dåligt på alla sätt under den här perioden. Inte så konstigt kanske. Jag börja hata hela världen. Jag blev arg på mig själv när jag var glad. Det kändes fel mitt i allt det svåra. Det borde vara omöjligt. Jag tog avstånd från en del människor jag hade runtomkring mig. För min plan var att jag inte ville ha en anledning att vilja leva om jag var tvungen att dö. Jag ville inte vilja leva. Min teori var att det skulle bli lättare att dö om jag faktiskt ville dö. Då skulle det ”inte göra något” om jag nu var dödssjuk. Det var min överlevnadsstrategi hur bakvänt det än låter. Jag försökte verkligen intala mig allt det här… Allt för att hantera situationen på egen hand. Samtidigt var jag så fruktansvärt desperat att bara få ha någon att berätta allt det här för. Någon som skulle kunna (läs: klara av) sitta vid mig på dödsbädden. Men vem skulle kunna lyssna till det jag hade att säga eller om jag bara ville vara tyst? Vem skulle jag kunna prata med utan att jag skulle behöva ta ansvar för hur den personen tog det? Skulle jag våga säga det högt? Jag våga rita en gravsten. Men när ingen reagera på det uppenbara... Det var ju mitt sätt att ropa på någon att ta tag i mig och SE mig, HÖRA mig! Men hur mycket jag än försökte, så nådde jag aldrig fram. Den känslan. Den uppgivenheten. Den själsliga smärtan. Går inte förklara. 

Jag klara ju mig och jag lever. Det var bara ovisshet om olika sjukdomar, är kanske lätt att tänka nu. Men varje gång jag var under ny utredning tänkte jag att DEN HÄR GÅNGEN skulle vara undantaget. Nu kommer jag att dö på riktigt. Alla de tankar och känslor jag somnade med varje kväll och vaknade upp till varje morgon under så lång tid... Det försvinner inte bara för att faran är över nu. För det här har hänt! Precis allt har hänt. Det är nu jag inser hur stark dödsångest jag hade och hur den här ångesten fortfarande hänger kvar i mig. Jag har en så stark livslängtan men jag är så rädd för att ha något att förlora. Jag vet att ett liv fullt med saker man är rädd för att förlora är bättre än att ha ett helt tomt och ensamt liv och inte något alls att förlora. Men ändå. Jag har levt i det här så länge. Även fast jag idag vet om att jag kommer dö MED sjukdomarna och inte AV dem, så kan jag inte bara stänga av dödsångesten och leva vidare som om ingenting har hänt.

Jag förstår om det jag skriver låter helt galet, eller kanske fullt logiskt? Det är så här några år efteråt som jag förstår och inser allvaret i det jag gick igenom. Hur jag kände att hela världen gått under. Hur jag faktiskt planera min egen begravning ”utifall att”. Hur jag försökte hantera det ohanterbara. Hur jag gick igenom det ingen ska behöva gå igenom ensam. Sådana här tankar brukar jag egentligen bara hålla för mig själv. Men jag måste försöka våga ändra på det! Det har tagit mig hela natten (sovit 0 timmar!!) och hela dagen att fomrumela det här inlägget. Det är verkligen inte så enkelt att sätta ord på alla de känslor och tankar som brottas. Det här är något som jag måste få bearbeta. Det blir för tungt att bära på hemligheter ensam. Jag känner att jag någonstans bara måste börja våga berätta för att ensamhetskänslorna ska minska. Det här är ett sätt.