krigszonen.se

Minns ni den tysta flickan som på varje ny skola hon kom till satt tyst i ett hörn? Hon som ”ofta drog sig undan och titta på” som ni faktiskt skrev i papperen. Hon som alltid ville sitta bredvid en trygg vuxen. Hon som helst satt allvarlig och inte prata alls, utan bara ruska på huvudet till svar. Hon som inte vågade gå i andras fotspår i snön för att hon var så fruktansvärt rädd att någon skulle bli arg på henne, säga att hon inte var värd att ta någon plats. Hon som inte fick berätta för sina klasskompisar om varför hon ibland satt i rullstol, som om det var något hon skulle skämmas över. Hon som höll tillbaka tårarna när någon var dum mot henne eller när hon gjort sig illa. Hon som första dagen i klass ett fick höra av sin lärare "du ska aldrig någonsin prata (störa) med vuxna när de är upptagna - och man ska aldrig skvallra!!!" när hon försökte säga till att klasskompisen i bänken bredvid retades och huggit pennudden i hennes ben så djupt att det börjat blöda. Hon som fick ont i magen av att gå hem från skolan under tre års tid för att en av de större killarna brukade vänta på henne och slog henne ibland. Hon som ljög och sa att den större killen var snäll, bara för att hon skämdes över att det säkert var fel på henne. Hon som fick kjolen neddragen i sexan ute i promenadspåret i skogen på lunchrasten, och hon var den som fick en utskällning för att hon hade brottat ner killen på marken i försvar. Visst minns ni flickan som fanns men som inte vågade finnas. 

Hon vet att ni minns och visste om hela tiden! Det är nog det som är värst. Hur de kunde veta om och till och med skriva ner, men inte säga något. Inte göra något. Flickan var inte värd att bry sig om. Det var så hon kände.

Minns ni den tysta flickan som satt med benen uppdragna mot bröstet och hakan vilandes mot knäna. Hon som satt hopkurad och spände käkmusklerna. Hon som skrek, fast det inte hördes. Hon som gjorde sitt bästa för att se ut att vara trött, bekymrad och kanske lite ledsen. Lite rädd. Hon som försökte övertala er med sina ögon att stanna upp och lyssna. Någon som kunde låta bli att säga åt henne att så fick hon inte vara, känna eller sitta. Hon som önskade att någon skulle komma. Någon som kunde sitta bredvid hennes axel. Någon som visa sin tigande lojalitet. Vem som helst. Bara för en kort stund. 

Minns ni hon (som nu gick på gymnasiet) som satt kvar i korridoren flera timmar efter att skolan slutat och alla klasskompisar gått hem? Hon hoppades att någon skulle lägga märke till henne. Hon såg på när en efter en lämnade lärarrummet. Varje gång någon gick ut genom dörren slog hjärtat så hårt i bröstet på henne att det gjorde ont. Hon ville så gärna bli sedd. Men de allra flesta svepte med blicken över henne. Låtsades inte se henne. Låtsades inte veta om. Lättast så. Kanske tyckte de lite synd om henne som gick på kryckor. Trodde hon ville sitta ifred. Trodde att hon ”var sån”. Kanske tänkte att ”där sitter hon igen och väntar på bussen, duktig hon är som pluggar, hon ser lite trött ut men det är fredag och klockan är över 14 så inget jag behöver bry mig i som slutar nu”.  

Några få stanna upp i några sekunder och fråga henne ”sitter du här igen Camilla och väntar på bussen?” Det var egentligen mer ett påstående än en fråga. De vänta inte på att hon skulle svara. De bara gick sin väg. Någon annan hälsade henne "trevlig helg!" innan de sprang nerför trappan. Nu dubbelt så bråttom.

Hon blev för en sekund glad att någon lagt märke till hennes existens. Hon var värd att tilltalas. Det kändes fint att någon offrade några få sekunder av sin tid. Tid som de kunnat lägga på vad som helst, men som de valde att lägga på henne istället. Ibland tog hon tid hur många sekunder hon blivit sedd. Hon blev så glad när någon pratat med henne i över en minut! Men bara glad för en stund. Sedan blev hon besviken. Hon önskade att de kunde pratat mer, ännu längre. Sen blev hon arg på sig själv. Kände sig fruktansvärt ensam och patetisk. Hon hade suttit och väntat i över fem timmar på DET DÄR. Idag igen. Det betydde så mycket för henne, men ingenting för dem. Så fort det blev tomt på skolan och hon börjat promenera till bussen, längtade hon till nästa vecka då hon skulle få chans att göra samma sak igen. Hon saknade de där sekunderna så mycket att det gjorde ont i henne. Hon försökte bevara allt i hennes minne för att överleva timmarna till nästa gång hon skulle få höra ett "Hej Camilla, allt bra?! Vi ses imorgon!". 

Ibland försökte hon verkligen nå ut, fast hon kände att hon inte riktigt fick störa någon. Hon försökte sträcka sig efter en hjälpande hand. När de gick förbi försökte hon höja rösten och säga att hon inte alls väntade på bussen. Hon erkände och sa att hon inte ville åka hem, att hon suttit där i flera timmar och ”funderat på livet”. Hon försökte berätta om de läkarbesök hon precis varit på. Om det hopplösa hon kände inom sig. Om det hon var så fruktansvärt rädd för. Men en efter en gick de sin väg med rädsla i ögonen. Lämnade henne kvar. Tog en omväg nästa dag. För att slippa henne. Ignoransen var svår. Värre än alla elaka ord hon tidigare fått höra. Det kändes som om de tagit en bit av henne med sig. En bit av hennes djupaste hemlighet. Hon kände sig som en börda. Hon var för jobbig. Hon kände sig mer ensam än innan. Aldrig mer skulle hon berätta. Hon var tvungen att vara tyst och ensam.

Hon önska sig inte något annat än att få finnas. Men hon tröttnade på att anstränga sig för att vifta och skrika för att synas och höras. Det hjälpte ändå inte. Tänkte att om hon går in i total tystnad kanske de skulle bli så förvånade att de börjar se henne igen. Att någon kanske skulle stanna upp i mer än några sekunder, verkligen prata och vill höra hennes röst. Hon ville se om någon brydde sig tillräckligt för att ta reda på mer. Hon ville ha säkra bevis att de skulle stanna kvar. 

Djupt inne i henne hade hon en längtan. Hon ville så gärna tro att hon var värd att någon en dag skulle lyssna till henne och stanna kvar. Att hon inte skulle behöva vara så ensam. Hon önskade att deras ögon skulle försöka övertala henne att berätta. Då först skulle hon vara säker på att de ville lyssna och skulle stanna kvar utan att gå sin väg. Hon hade ju lärt sig att hon inte fick ta någons tid, inte fick be om hjälp och inte fick tilltala vuxna utan att de pratat med henne först. Hon kände att hon inte kunde be om deras uppmärksamhet. Men de få personer som såg henne och prata med henne fast klockan var över skoltid, tänkte hon kanske var annorlunda. Hon tänkte att om de ville ta sig tid för henne så kanske hon skulle våga berätta. Kanske skulle hon då våga lita på att deras leenden var äkta, och inte skulle bytas ut till hånskratt. Fast bara kanske. 

Men de stanna aldrig. De bad henne aldrig berätta. Så hon sa inget.