krigszonen.se

Jag vet inte hur jag ska förklara det här utan att det låter helt galet. Hur förklarar man något man knappt förstår själv? Men jag ska göra ett försök.

Det kändes på ett sätt skönt att få ett datum för konsultation (träffa läkaren och prata om när operation blir och vad han kan göra för att hjälpa mig) inför den dubbla käkledsoperationen. Det känns bra eftersom läkarna fortfarande försöker göra mig bättre. Jag har nästan önskat att något ska hända, typ bli sämre, bara för att läkarna ska fortsätta försöka hjälpa mig. Ett ingrepp är förstås tufft på många sätt. Men det inger samtidigt hopp om en förbättring. För vad värre är, tycker jag, är när läkarna inte gör något alls. När både läkare och specialister inte är så kunniga och mäktiga som man först trodde. När de ordagrant säger ”vi har gjort allt vi kan” och ”det finns inget mer vi kan göra för dig”. Det är fruktansvärt hemskt att höra när man har en progressiv sjukdom.

Läkarna har varit mitt enda hopp och de enda som suttit inne på något svar. Men att veta att de ger upp, inte kan hjälpa mer och att jag står helt ensam – den tanken är helt enkelt för fruktansvärd och alldeles outhärdlig. Jag vill inte behöva önska mig sämre för att de inte ska överge mig. Om jag blir sämre så ger det ju mig bara en kortsiktig vinst. Sen står man ju där igen. Men det hjälper inte att förnuftet säger så, när jag känner en annan sak. Jag vill ju egentligen bli bättre. Bli bra.

Det gör så jävla ont i käklederna.
Håll min hand.