krigszonen.se

Det är natt när jag skriver det här. Just nu känns det som om det bara är jag i hela världen som är vaken. Jag orkar inte mer, orkar inte tränga tillbaka, svälja bort. Jag vill berätta, även om det känns svårt att skriva ner orden. Jag tänker inte skylla på det här, klandra eller döma någon nu. Jag vet att alla gjorde vad de just då trodde var bäst. Det här är bara en förklaring till varför det blivit som det blivit. Jag vill bara berätta hur jag upplevde det. 

Naturligtvis kände jag mig övergiven. Alla tyckte att jag skulle klara mig själv, vara vuxen. Jag kan till viss del köpa det argumentet. Men kunde de ta till sig av det jag sa? Att jag faktiskt forfarande räknades som barn och att det var nu jag behövde någon mer än någonsin? Men jag fick, för att prata metaforer, hoppa från femman innan jag ens testat ettan. Jag fick ta ett alldeles för stort ansvar alldeles för tidigt i livet. 

Jag ville berätta att jag behövde någon. Men jag ville inte behöva be om en sådan sak. Jag ville att det skulle komma naturligt. Men jag var tråkig. Så jag låg där och kände mig övergiven. Jag var så rädd och jag försökte ändå be om att någon skulle vara med mig. Men när någon så många gånger uttrycker att man är stor nu och borde klara sig själv och inte tycks förstå vad jag behöver fast man berättar - då känner man sig tvungen att vara duktig. Växa upp. Bli stor. Det är så det måste bli. Något kallt lägger sig i magen. Man vill inte längre ha någon med sig. Jag ville vara själv! Det är bara att tuffa till sig. I början kanske man tror på det, att det faktiskt bara är att köra på själv. Och det gick ju såå bra. Jag var så förbannat duktig! Jag klaga inte en enda gång. Aldrig. Jag VILLE vara duktig.

En timmes mod var allt som behövdes. Sen var det över. 60 minuter i ett kritvitt läkarrum med kalla instrument mot kroppen. Bara 3600 sekunder av ont i magen. Man VILL vara så modig som de ber en att vara. Man VILL vara duktig. Man VILL klara sig själv. Man VILL vara stor. För man tror att det är så här det ska vara. Man vill inte vara en feg mes som inte fixar det här själv. Allt blir så mycket enklare om man bara nickar och gör som man blir tillsagd. Och man VILL INTE ha någon där. För de vill inte vara där med dig. Man är ju för stor för sånt trams.

Ändå sitter man och är lite avundsjuk på de andra i väntrummet som har någon att hålla i handen. Som får hålla fast i barndomens naiva värld lite till, som kan låta de vuxna ta en del av ansvaret och allvaret. Någon att borra in huvudet i famnen hos när jobbiga besked lämnats. Någon att få vara så liten som man känner sig hos! Någon att prata med om det onda. Men jag hade inga som ville höra på det hemska, det som kanske skulle bli större och värre om man prata om det. Ingen kunde möta det tillsammans med mig. Men det är ju så här det är!! ville jag skrika. Varje jävla dag. Det försvinner inte bara för att vi inte pratar om det. Jag ville inte bli lämnad ensam i det hemskaste. Men jag sa inte det. Jag kunde inte heller uppbåda den falskhet det hade krävs att ens låtsas att jag inte var fylld av ångest. Jag kunde inte. Så jag blev tyst. 

Men jag kände mig nästan lite stolt. Jag klara det här själv! Jag gjorde ju det. Jag var inte så liten och mesig som de andra barnen på sjukhuset. Jag var inte bara stor, jag var lång också. Jag fick ligga som en ostkrok i en av barnsängarna för att få plats med benen. Jag var så stor och de andra så små. Pyttesmå. Jag kände mig modigare när jag tänkte så. Jag ville bli modigast! Fast många var flera år äldre än mig, så var jag större. Ja, nästan vuxen! Jag behövde minsann ingen att hålla i handen. Jag var stor. Snart vuxen. Jag försökte åtminstone intala mig själv det. Precis det som alla andra sa åt mig. Jag var så duktig. Jag var så modig. Jag var så stor. Det är nu först jag undrar om de verkligen prata med mig när de sa så, eller om det var mer riktat åt sig själva för att lyckas bevara lugnet? Men om jag lugna dem, vem kunde lugna mig? 

Jag är stor, men jag är liten också! När man är 11 år och har en misstänkt cancertumör på benet, då är man inte stor, då är man liten. Oavsett hur gammal man är. Är man 15 år med moppekörkort och snart vuxen, så känner man sig liten när man tror att man kommer dö av en okänd sjukdom. Fast man är 19 år och faktiskt vuxen och ska opereras och kanske aldrig mer kommer kunna gå, så kan man bli ledsen och hulka som en bäbis. 

Jag ville berätta att jag är stor, men ibland känner man sig liten i alla fall! Men min röst var inte tillräckligt hög. Den var fortfarande liten. Ingen hörde. Jag skulle fixa det här själv. Det bara var så. Tillslut trodde jag på det själv. Jag som alltid är så duktig. Jag som är så stor. Alltid stor. Alltid för stor.

Det var då jag bestämde mig.
Jag ska bli världsbäst!
Världsbäst på att klara mig själv.