Outhärdligt ont
I över en vecka har jag haft extra ont. Till och med jätteont! Så ont att jag ätit fler tabletter än måltider. Så ont att jag varit likblek. Så ont att jag knappt fått fram ett ord. Så ont att det svartnat framför ögonen och jag varit nära att svimma. Andra har berättat för mig efteråt att de försökt prata med mig, men att jag då ska ha stirrat blankt tillbaka och varit så dålig att jag knappt fått fram ett ord. Istället sakta försökt sjunka längre ner i stolen för att minska avståndet till golvet. Ifall att jag kollapsar.
Men det har oftast bara varit under några timmar om dagen, till och från. Inte exakt hela tiden. Men det är jobbigt ändå. Film och böcker fungerar som distraktion vissa stunder. Men när det gör så där tokont att jag fryser, kallsvettas och det nästan svartnar för ögonen - då fungerar inte det. Då är det bara att andas för att "överleva". Helst i total tystnad och mörker.
Idag har smärtan gått i vågor. Det kan vara helt okej ett par timmar, för att jag i nästa stund ligger i plågor på golvet (för att om jag svimmar så kommer jag inte kunna ramla) och inte vet vart jag ska ta vägen. Det gör för ont att ens börja grina. Jag ligger bara helt blickstilla, blundar och försöker andas. Överleva. Det är bara rakt igenom outhärdligt. En känsla av "jag gör vad som helst, bara det slutar" och därför har jag kunnat hoppas på att det ska svartna för ögonen helt. Men jag vaknar alltid.
Jag tar mig igenom det gång efter gång. Även om jag inte alltid vill. Jag har fått lära mig att jag är ”för stor” för att ha ”såå ont” och är ”mesig” som känner för att ropa "hjälp, håll om mig!". Jag lärde mig tidigt i livet att se smärtan som ett straff mot mig själv. Inte så att någon sa det rakt ut att det var ett straff. Men det kändes så. Jag hör hur dumt det låter idag. Men som barn kunde jag inte förstå det. Jag kände mig tvungen att bli tuff för att klara mig i den tuffa miljön. Det var det enda sättet för att överleva. Jag fick alltid höra att jag var för stor för att få hjälp medan många andra barn, som egentligen var äldre, fick hjälpen och stödet jag saknade. Men var jag verkligen så mycket duktigare själv, än alla de andra äldre barnen tillsammans? Vem försökte ni egentligen lura? Det skulle i så fall vara en förklaring, men INTE en ursäkt.
Jag tycker inte om att berätta att jag har ont. Ännu mindre hur ont det egentligen gör. Men jag tänker berätta nu i alla fall. För att jag önskar att jag kunde prata med någon, men inte har någon. Eller sanningen är att jag inte alls vill prata. Jag vill bara inte vara ensam. Jag minns alla de gånger Du sa att du skulle göra vad som helst för att hjälpa mig, om du bara kunde. Det var fint sagt, men du glömde att mena det. När jag bad dig om att smörja mig med en medicinsk salva som gör att det gör lite mindre ont, då var det alldeles för kladdigt och obehagligt för dig. Du kunde hjälpa, men valde att låta bli. Men det gör inget. Jag hittade en ersättare. Eller nej. Det var så det borde varit! Någon erbjöd sig frivilligt att smörja mina händer, hålla om, för att avleda smärtan i resten av kroppen. Bara satt där bredvid. Fanns. Hjälpte. Var tillräcklig. Trygg. Var det jag behövde. Det kanske låter töntigt. Men jag målade en minnesbild av den dagen. Det var för över tre år sedan nu. För jag vill aldrig någonsin glömma det fina denna någon gjorde för mig.
Jag skulle gärna vilja hjälpa dig om du ville och jag bodde närmare. Men jag lyssnar.
Håll ut, Camilla.
Styrkekramar
Eva