krigszonen.se

Jag skriver nu för att jag känner att jag behöver det. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vad jag vågar dela med mig av. Men sen insåg jag att det inte alls handlar om dig, utan det handlar om mig. Det handlar om vad jag känner. Det handlar om vad jag behöver. 

Låt mig prata om det jag är rädd för. När jag säger att jag är rädd för operation, då behöver jag någon som bekräftar det. Inte någon som säger ”äsch prata inte om det” eller något sådant. När jag vågar be om att bli lyssnad till och går emot min rädsla att vara en börda, då behöver jag någon som finns där. Inte någon som säger ”du är som en skräckfilm – inget jag vill tänka på” eller liknande. Det kan få en förödande effekt på vem som helst. Speciellt för den som redan är känslig. Det beror på vem som säger det också. Jag har nu vänt ut och in på det här fyra kvällar i rad. Kanske har jag överanalyserat det? Men det spelar egentligen ingen roll när det får mig att känna och må så här. Det spelar ingen roll hur välmenande det än var tänkt att vara. För de orden är inte uttalade för min skull, utan din egen. Men det handlar inte om dig nu, utan om mig. Det borde åtminstone handla om mig. Fanns ingen tid, borde en tagit sig tid. Förutom det, så kränker de där orden den jag är. Det är som att säga att jag ska sluta vara den jag är. Det är alltså fel att vara den jag är och känna det jag känner. Jag är fel. Jag lär mig att jag måste bekämpa den jag är. Så vem ska jag då vara? Det är som att säga att jag inte är tillräckligt viktig. Det är alltså fel att sträcka ut en hand. Jag är jobbig. Jag lär mig att aldrig be om någons tid igen och istället sitta tyst. Jag känner mig ensam. Jag blir övergiven. 

Egentligen vet jag att jag är värd att må bra. Jag har rätt att bli lyssnad till. Det är aldrig fel att känna. Jag är inte fel. Det är faktiskt din förlust om du inte kan se det.