Du vet om det

Vad ska jag skriva här när jag bara vill sitta tyst? Min konstgjorda andning håller på ta slut, och utan syre kan ingen leva. Då dör jag. Känslan är precis så. Det var inte så här det skulle bli! Jag skulle vara kylig för att inte sakna dig. Men jag bryr mig alldeles för mycket. Jag reagerar med fysiska symtom på min känslomässiga nöd. Jag har haft ont i magen och mått illa och ofrivilligt kräkts varje gång innan vi träffats under de senaste åren, för jag vet att du inte kan stanna kvar för alltid och vara den jag önskar, hur förtvivlat gärna jag än vill. Men du skulle inte få veta att om du försvinner, då vill jag också försvinna. Jag vill inte vara så elak att jag håller dig som gisslan. Rent instinktivt är det ändå så jag reagerar. Jag kämpar bara för mitt liv! Du vet om att det är så. Vad ska jag säga nu när du snart försvinner? ”Tack för att du fanns där och höll mig vid liv i 2 år.” 
MEN SEN DÅ?? 
 
• Kategori: KampenTaggar: Ensamhetskänslor, känslor, övergiven; • Kommentarer (4)

Kommentarer:

1 Nilla:

Kram fina Camilla <3

Svar: Stora varma bamsekramar fantastiska Nilla! <3
Camilla Blomberg

2 Sofia:

Fina❤️ Vill du prata om det? Vill du komma till Sthlm och fika med mig någon dag? Kram

Svar: Wow Sofia, det var snällt av dig. <3 Det skulle vara jättekul! Jag kommer försöka åka ner till Sthlm på fler aktiviteter och då kanske det passar bra att ses någon gång. Kramar!
Camilla Blomberg

3 Anonym:

Hur går det, Camilla. Tänker på dig.
Kram Eva

Svar: Jag har känt mig världens ensammaste i veckan. Det är jättefint att du kollar läget. Att någon bryr sig om att göra det. Kram!
Camilla Blomberg

4 Malin:

Hur mår du nu? Alltid oroligt när det har varit tyst här några dagar. Stora, varma kramar!

Svar: Superfint att du frågar. Det är mycket det jag saknat i veckan. Tack Malin! Det känns bättre nu i alla fall. För stunden. Kram!
Camilla Blomberg

Kommentera här: