Jag behöver dig
Att bevara hemligheter har blivit som en livsstil för mig. Mycket för att jag inte haft någon att dela det med. Men jag känner att jag måste försöka skriva lite nu och dela det här med er. Jag tror det skulle kännas skönt att veta om att någon i alla fall läst. Så jag berättar, även om det inte är mycket, på det enda sätt jag kan. ”Jag vågade inte. Men jag borde fått bestämma själv. Jag tvingades ge bort någonting som jag inte ville ge bort.”
Den första jag kom att tänka på, för att lindra min panik, det var dig. Jag ville ringa. Jag ville skriva. Jag ville springa hem till dig. Bara "låna" dig en liten stund. Men jag är ju inte din dotter. Jag var rädd för att vara jobbig om jag skulle försöka prata med dig. Jag ville inte störa. Inte förstöra. Jag har ingen som helst rätt att be dig finnas där. Jag "får inte". Jag borde inte. Så jag lät bli. Jag kontakta ingen annan heller. Fast jag vet att jag borde gjort det. Men jag kom inte på någon! Jag var så fruktansvärt rädd. Jag ville ha en trygghet jag visste att jag kunde lita på. Jag behövde dig! Men istället fick jag springa ensam kilometer efter kilometer i den kyliga natten för att komma till säkerheten. När jag äntligen kom hem låg jag under täcket som en fegis och utandningsviska ditt namn. Jag kände mig dubbelt övergiven. Dels för det som hänt och dels för att du inte var där med mig. Varken på riktigt eller som en bekant röst i telefon. Inget som kunde trösta och få mig sluta skaka. Jag vet att jag inte borde behöva dig, men jag gör det ändå!! Och du vet inte ens om det och jag kan inte skriva klart det här inlägget... Jag måste sluta skriva nu så jag får hämta andan och torka trynet på gosegrisen. Kan ni i min lilla armé ens för en bråkdel sätta er in och förstå hur det här känns?
God natt någon!
Finaste Camilla mina tårar rinner när jag läser. Jag vill bara trösta, krama dig och torka dina tårar 💖💖