krigszonen.se

Jag är lite pirrig. Imorgon ska jag prata med käkläkaren. Jag vet inte vad de vill mig. Det är ju knappast så att de kommit på en lösning? För två veckor sedan stod de helt maktlösa. Jag antar att jag får veta imorgon vad de (inte) kan göra nu. Jag önskar att jag kunde säga att jag är förberedd på att de inte kommer ha några bra nyheter. Men jag känner mig själv allt för väl för att förstå att jag kommer bli besviken om de inte berättar något nytt. Så klart att jag långt där inne i mig ändå hoppas... fast det är hopplöst. 

Mina käkleder är trasiga och det finns inget de kan göra för att laga dem. De har försökt med allt flera gånger. Att fortsätta försöka operera vore inte ens etiskt, får jag höra. Men förstår ingen hur det blir för mig efter ett sådant besked? 

 

Just nu tänker jag fortsätta omvända frustrationen till kreativitet och pyssla/måla istället. Det brukar kännas bättre då. Jag ska försöka fokusera på allt det andra som också väntar imorgon. Det som jag ser fram emot. Kanske kan det för stunden få allt att kännas okej, eller till och med bra.