krigszonen.se

 

Snart kommer det landa en hög med brev från sjukhuset i brevlådan. Jag väntar på tider för alla de undersökningar och tester jag ska göra. Igår hade jag, som ni redan visste, tid för att prata med käkläkaren. Jag var lite pirrig och visste inte riktigt om det gick att hoppas på något, så jag bestämde mig för att bara lyssna.

Käkläkaren gick rakt på sak. ”Det kan inte bli bättre. Du kan inte träna för att gapa större, det beror på anatomin”. Läkaren syftade på de trasiga röntgenbilderna.
”Jag pratar med kirurgen så får hen berätta om vad en käkledsprotes är och vad den gör, vill du det?”
Det är en konstig fråga det där ”om du vill”. Hur skulle jag kunna vilja det här? Men samtidigt, hur skulle jag inte kunna vilja det? Har jag ens något val?
”Jag antar att jag skulle kunna lyssna på vad kirurgen har att säga…” svarade jag osäkert.
”Bra, du kan behöva vänja dig vid tanken”. 

Sen berättade läkaren om vikten av att fortsätta försöka äta. Min metabolism kan bli förstörd, om den inte redan blivit det, av det konstanta låga intaget av näring. Det har ju varit så i flera år nu. Utan tillräckligt med näring kan inte kroppen fungera normalt. Det är möjligt, vilket jag är under utredning för, att det här kan ha sänkt tröskeln för mig att svimma. Inte att jag har lågt blodsocker för stunden och svimmar (för det hade jag inte). Utan en i grunden låg näringsnivå som gör att jag blir mer känslig för att svimma.

Käkläkaren avslutade med att säga ”Du är en fantastisk person som kämpar på. Du är tålig.”
Det var fina välmenande ord. Men jag visste inte vad jag skulle svara på det. Tack? 
Jag har aldrig haft något val.