krigszonen.se

Jag hade på riktigt ont i magen halvtimmen innan besöket hos käkkirurgen. Jag försökte räkna fiskarna i akvariet för att hålla tankarna sysselsatt med annat. Det gick okej.

 

Kirurgen frågade hur det känns i käklederna nu. Jag talade ärligt om att sommaren gått bra, men att under den senaste månaden har det känts sämre. Jag talade också om att jag i förra veckan vaknade upp en morgon med en kraftig inflammation i handleden (så mycket att jag inte ens kunde hålla i gaffeln med höger hand). Det är viktigt för käkkirurgen att se om det är något ”på gång” i övriga kroppen också. 

 

Käkkirurgen kunde konstatera att jag har en inflammation i vänster käkled. Jag kan gapa max 22 mm. Det är nästan hälften från normalt.

 

Jag kunde känna att samtalet om protes hängde i luften. Därför sa jag tillslut i ett enda andetag ”Läkaren har pratat om protes som nästa alternativ och att du och jag skulle prata om det för att jag ska vänja mig vid tanken”.

Kirurgen svarade lugnt ”Det var precis det jag fiskade efter...”

”Jag är rädd och känner inte alls att jag är där ännu. Jag vill hellre försöka med kortisonsprutor och sånt in i det längsta” sa jag lika snabbt som innan. Jag ville vara tydlig med kirurgen vart jag stod i frågan. Jag vet ju att både läkaren och kirurgen tidigare varit inne på att de inte känns försvarbart med allt för många "små ingrepp". 

”Det är en helt normal reaktion att bli rädd. Men du och jag tycker lika. Jag ser också helst att vi gör alla små ingrepp först” sa kirurgen.

Det var en lättnad att jag och kirurgen tänkte lika. I allra bästa fall kanske alla små ingrepp kan lyckas hålla inflammationen stången i flera år så att jag aldrig behöver protes. Det var vad kirurgen försökte få mig våga hoppas på i alla fall. Det vore ju fantastiskt. Men det är ju med priset att jag får göra ”små ingrepp” flera gånger… 

 

Om min nuvarande inflammation (=det som förstör skelettet) i käkleden inte går över snart eller blir värre, då vill kirurgen göra en liten operation (käkledsspolning). Men kirurgen var tydlig med att det är jag som får bestämma när jag vill göra operationen. Det är trots allt smärtsamt om än det räknas till kategorin "små ingrepp". Fördelen jag har nu är att om jag hör av mig för att jag känner mig redo, då kan jag få narkostid redan inom några veckor. På det sättet slipper jag gå och gruva mig i 3 månader (som annars varit den normala väntetiden) efter att jag talat om att jag är beredd.  

Sååå, det är lite dubbla känslor just nu. Jag slipper den stora operationen med protes. Men jag behöver förmodligen göra en "liten" operation för att spola bort inflammationen istället. Den typ av operation kan jag behöva göra många gåger under resten av mitt liv. Bara för att undvika protes så långt det är möjligt. 

 

”Vi finns här, det är bara att höra av dig” avslutade kirurgen mötet. Det kändes fint. För jag känner verkligen att det är sant. Men när jag lämnade undersökningsrummet blev jag ändå lilla camilla. Det här väcker så mycket minnen, tankar och känslor som sitter jättedjupt i mig. Lilla c ropar efter en modersfigur. Men jag kan inte få det. Det är smärtsammast av allt.