Om ni tagit en varm kopp med mig
Det känns inte alls lika känslomässigt laddat nu. Men om ni tagit en kopp varm dryck med mig tidigare i veckan, då hade jag nog suttit och berättat i säkert över två timmar om många svåra känslor som kändes viktiga just då, om än det har gått ca fem år sedan nu. Det började med en enda mening "Allt kretsade runt benet" och sedan fortsatte jag för mig själv:
Läkaren talade om att jag aldrig mer skulle kunna gå igen. Den andra läkaren i rummet gav förslag om att såga av lårbenet eller helt enkelt amputera benet för att det kanske vore bäst. Jag skulle kunna gå bättre med protes jämfört med att hoppa på kryckor. Jag minns att jag direkt efter besöket kände mig glad. Eller, jag skrattade, men det kom inte från magen. Det var helt enkelt lättare att skratta än att börja gråta eller något.
Det värsta den dagen var när jag lämnade läkarens rum och hoppade på kryckorna ner mot huvudentrén. Där fanns det människor överallt. Vita huvuden svävade som molntussar ovanför stolarnas ryggar. Men det fanns ingen där som väntade på mig. Det var där någonstans som det kändes outhärdligt. Jag hade precis fått reda på något som för mig kändes väldigt överväldigande och tufft, och allt jag önskade var att någon skulle säga ”Hej Camilla”. Allra helst ge mig en kram. Men det fanns ingen där som kunde ge mig det. Varken nu eller senare. Den känslan är svår att sätta ord på. Jag ville bara berätta för en enda människa om det jag precis fått reda på. Bara för att slippa vara så oändligt ensam.
Jag minns hur jag låste in mig på en av sjukhusets toaletter och bläddrade i telefonens kontaktlista. Jag kunde inte komma på någon jag skulle höra av mig till. För de enda jag ville höra av mig till, var inte längre möjliga. Tidigare hade jag i panik kontaktat min gymnasieskola. Jag skulle då ha talat om att jag skulle missat första lektionen och fått en ursäkt att berätta att jag varit på sjukhuset. På det sättet skulle jag få en anledning att dela det läkaren berättat för mig med någon. Då skulle jag inte behöva känna mig totalt övergiven och ensam. Skolan skulle aldrig behöva veta att jag valde dem först. Eller helt ärligt nu, att jag faktiskt bara hade dem!
Jag skämdes över att jag kände att jag behövde de på skolan så mycket, när de inte sakna mig. Jag behövde egentligen inte längre meddela min frånvaro eftersom alla redan börjat vänja sig vid att jag var på sjukhuset så ofta. Men jag ville inte att de skulle vänja sig med min frånvaro. Ibland var ett "Tack för att du meddelar, jag lägger in det i frånvarosystemet att du är borta" värt allt, i jämförelse med ingenting. Jag livnärde mig på det som egentligen var så litet.
Jag fick flera tuffa besked. Ibland krockade det aldrig med skolan och då fanns det därför heller ingen jag var tvungen att kontakta och som kunde ”rädda mig” från ensamheten. Det blev snabbt att kännas övermäktigt att ta allt själv. Jag hade förstås bloggen – min lilla armé – som blev min räddning många gånger. På många sätt kom de närmare mig och kunde slå bort ensamhetskänslan bättre än de som fanns fysiskt nära. Bara för att man finns på plats behöver det inte betyda att man är deltagande...
Men det här frånser inte det faktum att jag verkligen hade behövt någon som jag kunde prata med på riktigt. Ibland kändes nissarna på sjukhuset och deras vänliga leenden som ”allt” och jag levde på den kraft de gav mig. Liksom det skolan gav mig tidigare. Men på riktigt, helt ärligt, så var det ju skitlite jag fick! De kunde aldrig ersätta de jag hade behövt på riktigt. Men för mig blev det tvunget att vara tillräckligt, för det var allt jag hade. Det blev små trygghetspunkter som fick mig att hålla huvudet ovanför ytan.
God morgon!
Vilken hjärtskärande läsning Camilla! 😢
Skulle det mot förmodan komma fler tuffa stunder så hoppas jag du kommer ihåg att du alltid har någon att prata med hos mig. ☺
/ C.